Til We're Dead

17:01 24 May 2000
Möte i Eskobars replokal inför första spelningen. Medlem A: "Esko ringde från baren nyss. Han måste lämna sin annons inom en timma. Har vi inget namn innan dess bokar han av oss". Medlem B (trummisen): "Kan vi inte köra på Manic Street Vultures i så fall. Ni andra verkar ju inte komma på något bättre". Medlem C: "Fan, att Motorhomes är upptaget". Medlem D: "Jag har hjärnstillestånd. Säg åt arrangören att han får döpa oss". Ett band står inte och faller med sitt namn, men ändå. Eskobar kan vara ett av de tristaste, mest identitetslösa namn jag hört sedan Dansdepartementet. Förutom den colombianske fotbollsspelaren Andres Escobar (han som mördades pga ett självmål i VM-94) infinner sig ingen aha-relaterad känsla till bandnamnet. Lyckligtvis är inte bandets musik lika obegåvad. Att som någon kalla dem för vårens största svenska debutanthopp är att överdriva rätt gravt, men emellanåt har de något som gör att man lyssnar mer än pliktskyldigt. Även om graden av egensinne kunde varit bra mycket högre. Manics storslagna, lätt episka (och obehagliga) ande svävar emellanåt väl mycket över bandets låtar vilket ger dem det där svullna arenasoundet man får jobbiga krypningar av. Men när de drar åt mer spontana, lätt Chris Isaak-färgade hållet är det betydligt roligare. Tyvärr är den förstnämnda typen i majoritet på plattan så trots att Eskobar utklassar nämnda Motorhomes säger det mer om Motorhomes talanglöshet än om Eskobars storhet. Åtminstone än så länge.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner