Smashing Pumpkins var ett av 1990-talets stora amerikanska alternativrockband. Deras framgång låg i att gruppens frontman Billy Corgan lyckades balansera mellan ösig festivalvänlig riffrock och melodikänsligt låtskrivande. Men efter att gruppens fjärde album Adore blev en flopp – skivan hade ett nedtonat, ibland elektroniskt sound, och vägrade vara rockig, med försäljningssiffror därefter – tappade Corgan självförtroendet och sin kreativa kompass. Sedan dess har han gjort allt för att rocka tillbaka sin gamla publik, till allt sorgligare resultat. Oceania är gruppens andra skiva sedan återföreningen häromåret, men Corgan är nu den ende kvarvarande originalmedlemmen. Visserligen låter det bättre och inte så ilsket idiotrockigt jämfört med gruppens senaste två album, men låtskrivarskärpan förlorade Billy Corgan 1998.
Slarvig recension. Typisk svensk journalistik. Man recenserar hur het en artist är, inte musiken. Har du lyssnat på skivan? Och att bara Corgan är kvar i bandet är inget negativt i detta fall. De låter mer som ett samspelt band än någonsin, och låtarna är bättre än allt efter 1996. Zeitgeist var ingen höjdare (dock inte dåligt) men detta album är fantastiskt efter några lyssningar. Men att hylla Billy Corgan i detta läge kanske inte är socialt accepterat i recensentkretsarna.
Klockrent Ante, både då det gäller trendängsliga svenska recensenter och Oceanias kvalitet.
Han förlorade skärpan efter 1998, Adore är en grymt bra skiva som håller fortfarande.
Oh ja! Recensenterna som sågade "Adore" vid fotknölarna 1998 står idag med svansen mellan benen när plattan idag synnerligen är en milstolpe i Pumpkins karriär. Och ja, "Oceania" växer allt eftersom...