Ingen rappare har så oproportionerligt hög status som Talib Kweli. Ända sedan Jay-Z rappade om honom på Moment of Clarity för åtta år sedan har han varit symbolen för en rappare som säljer dåligt inte för att han inte är tillräckligt bra, utan för att han är för bra. För smart, för djup, för tuff, med för hög integritet. Men stämmer verkligen detta?
Som en del av duon Black Star i slutet av 90-talet var Talib Kweli en skönt sur kontrast till det mysiga charmtrollet Mos Def, och i början av sin solokarriär lyckades begåvade producenter som Hi-Tek och Kanye West locka fram en handfull minnesvärda låtar ur honom. Men i grund och botten är Talib Kweli en hopplös artist. Han rimmar gärna på mer än en stavelse, och han tycker om att slänga in politiska referenser i sina texter då och då. Detta för att göra anspråk på en intelligens, en position ifrån vilken han kan gnälla om hur kassa andra rappare är på att rappa och… ja, hans texter handlar inte om så mycket mer än så.
Hans dryga attityd handikappar hans låtar känslomässigt – de är aldrig riktigt lyckliga (på sin höjd självbelåtet halvnöjda) och aldrig heller riktigt olyckliga, för att gråta och visa svagheter finns inte på kartan för en kille som tagit på sig det stora ansvaret att kriga mot artister som drar ner hiphopkulturen i smutsen. Talib Kweli är en Don Quijote vars kamp mot väderkvarnar inte är fascinerande, bara obegriplig och tröttsam.
Rappare som Talib Kweli kritiserar gärna sina mer kommersiella kolleger för att vara enkelspåriga, men är blinda för faktumet att de själva är monotona i sitt eviga pladder om äkta hiphop och värdet av ”lyrical skills”. Det blir metamusik, texter som hade passat bättre i en kolumn i fackets tidskrift än i en låt. För vad är egentligen lättast att relatera till – en dumglad gangstarappare som hojtar om hur mycket pengar han har (alla som får lön i slutet av månaden kan skråla med) eller en självgod hiphoppuritan som kryddar sina tungvrickartrixiga texter med ytligt allvar? Ty någon Dennis Lyxzén är inte Talib Kweli – han gillar ord som ”revolution” och ”government”, men är i grund och botten inte särskilt intresserad av att diskutera politik. Det handlar främst om fåfänga.
Gutter Rainbows är Talib Kwelis fjärde soloalbum om man inte räknar de skivor han gjort med Hi-Tek som Reflection Eternal. Talib gör här ett par försök att göra partylåtar, men de faller platt eftersom man hör på honom att han själv har noll lust att dansa och flabba. Desto fler låtar handlar om hur mycket bättre han är än andra rappare – ”you ain’t got a verse better than my worse one” lyder en refräng – och här trivs han betydligt bättre. Beatsen är färglösa och döljer effektivt att de är yngre än 2001. Enda ljuspunkten är Ski Beatz-producerade Cold Rain med sin vackert svängiga pianosampling, men den får ett abrupt slut efter bara två och en halv minut. I övrigt är det mest positiva man kan säga om skivan att den har ett färgglatt omslag, som trotsar den förhärskande konventionen att ett hiphopalbum måste ha en rappare eller ett foto på ghettot på framsidan.
Det är på sätt och vis sorgligt att en rappare som uppenbarligen är skicklig inte lyckas göra bra rapmusik trots att han lägger all sin energi på just detta. Men Talib Kweli bevisar något de flesta redan vet: teknik är inte allt. Det är inte för inte som vi hellre lyssnar på Johnny Ramones gitarr än Yngwie Malmsteens.
Skivbolag:
Artist:
