Vissa skivor kommer man aldrig att glömma, det vet man direkt när man börjar lyssna. Stiftelsen, som kan spela på sina instrument, har en sångare som sjunger textrader som ”Värmen är här, och jag ber till något högre, snälla snälla, inget mörker mer, jag håller dig kär”. Rent tekniskt är det inte dålig musik. Det är i takt och det låter rent. Till en början försöker Stiftelsen låta som något som eventuellt skulle kunna spelas på en lite rockigare dansbanefest, men sedan drunknar de goda försöken i en överjobbad Takida-light-historia som aldrig verkar ta slut. Varje ton dras ut i dess absoluta helhet. Tempot ökar. De tar i mer och mer. Sedan kommer tonartshöjningen. Efter åtta spår nås något slags kulmen när de försöker vara plojiga och det är först då, när de släpper garden, som de visar att de faktiskt kan göra något annat än att vara pretentiösa.
