Han må ha varit en punkpoet av rang, Stefan Sundström, men någonstans på vägen har han uppenbarligen tappat lågan. Som lyssnare önskar man att han tappat gitarren istället.
Gubbkrisa får han göra hur mycket han vill, men när vi måste ta del av hans nödrimmade plattityder är det dag satt sätta ner foten. När vi måste höra honom gnälla över kaffekedjorna som tagit över stan och över tv:n som har tagit över våra liv, när vi måste utsätta våra öron för kvasiintellektuella betraktelser om att vi alla ska i jorden - borgensmän och gäldenärer, pundare och miljonärer - då är det dags satt säga stopp. Hur musiken låter? Ingen aning, den lyckas liksom aldrig tränga igenom det pansar av förpampigad trivialitet som är Sundströms texter. Jag skulle inte tro att det är hans avsikt heller. Musiken är en plattform för lyriken, och håller sig således i bakgrunden, även om ett och annat ogenerat U2-lån letar sig igenom den tjatlunkande produktionen.
Skivbolag:
Artist:
