Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge. Ett mer irriterande ordspråk får man leta efter, trots att det allt som oftast visar sig stämma. I fallet De La Soul stämmer det definitivt. Milstolpen Three feet high and rising (jag säger bara Ghetto thang och Buddy) för sju år sedan följdes av två klart mer anonyma album, De La Soul is dead (1991) och Buhloone Mindstate (1993). När vi skriver 1996 är det med en värdighet likt en gammal fin dam som Truguoy, Posdnuos och Maseo åter tar plats på hiphopscenen. Och när man har lyssnat på Stakes is high känns det som om man faktiskt har väntat i sju år istället för tre.För första gången sedan debuten är producenten Prince Paul inte längre med och dominerar bakom spakar och knappar. Saknaden blir dock inte alls så påtaglig som man skulle kunna tro. Ljudbilden är nyanserad och på samma gång skönt avskalad, dock utan att en enda gång låta tunn eller fattig. Och kombinationen av gruppens lysande guldformuleringar och deras humor, självdistans och intellekt är lika framträdande idag som någonsin förr. Det roliga med De La Soul är att man hela tiden upptäcker nya små detaljer ideras musik. För varje gång man lyssnar dyker det upp ytterligare en favoritpassage som man missade gången före. Så var det på Three feet highand rising och så är det på Stakes is high. Bäst just nu är när De La Soul i Dinninit ropar "We're the ladies at?" och de svarar "Yo, we're chillin'over here!" Det ser helt sjukt ut så här i text, men jag lovar att det är kul på plattan. Man blir liksom glad. Och sedan är man glad mest hela tiden.Skivbolag:
Artist:
