Drum'n'bass är 90-talets enda riktigt nya musikform. Hur man än vrider och vänder på det finns det ingen annan musik som bättre representerar allt som är nytt, allt som är just nu. Drum'n'bass-musiken föddes ju samtidigt som 90-talet - i efterdyningarna av rave- och acid housekulturen. Den växte upp i obskuritet, blev Englands mest omtalade undergroundkultur, och fick sina första små listframgångar redan 1993. Det har dock tagit väldigt lång tid för drum'n'bass att nå ut. Det var först för tre år sedan som drum'n'bass-scenen fick sin första superstjärna - Goldie.
Hans väg till framgång var lång, men när han väl började närma sig genombrottet gick det snabbt. Det var förstås inte bara musiken som gjorde honom känd, utan snarare hans guldfärgade hår och tänder, hans aggressiva hiphop-attityd och hans förhållande med sångerskan Björk. När han släppte debutalbumet [I]Timeless[/I] 1995 hamnade han på tidningsomslag över hela världen. Alla ville få en bit av Goldie - den balla killen som skapade den nya dansmusiken.
De senaste tre åren har Goldie, likt de flesta popstjärnor, mest varit känd för vad han gjort utanför musikstudion. Han har avslutat sitt förhållande med Björk, men i stället börjat hänga med Kate Moss och Naomi Campbell. Han har förlorat en av sina bästa vänner, Rob Playford (som länge varit hans högra hand musikaliskt och som drivit skivbolaget Moving Shadow i snart sju år) men samtidigt bekantat sig med David Bowie och Noel Gallagher. Han har blivit 32 år gammal och betraktar sig för första gången i sitt liv som vuxen. Han har återupptagit kontakten med sin mamma, som han inte träffat på 25 år, och han har besökt sin fängslade bror (som åkte in på 18 månader för att ha knivhuggit ett rasistgäng som försökte spöa honom). Han påstår att han kommit till insikt om hur han egentligen mår, att han har dödat sina demoner, och han har valt att kalla sitt andra, monstruöst genomarbetade album, för [I]Saturnz Return[/I] eftersom en astrolog tjatat om att Saturnus står i rätt läge för hans stjärntecken så att allt ska gå bra för honom. Men egentligen är Goldie samma Goldie som förut. Den där vansinniga lilla pojkspolingen som verkar så full av energi att man undrar om han någonsin sover (vilket han inte heller lär göra, han har sagt att han behöver minst tre sömntabletter för att somna efter en spelning). Jag har enorm respekt för Goldie som artist. Jag lyssnar fortfarande på [I]Timeless[/I] ofta och betraktar det som ett av de bästa dansalbum som gjorts - förmodligen det allra bästa. Men ju mer jag fick veta om hans nya album [I]Saturnz Return[/I], desto mer började jag undra om han verkligen mår bra av att sitta i en studio med obegränsade resurser i två år. [I]Saturnz Return[/I] är 140 minuter lång. Den inleds med den redan mycket omtalade låten [I]Mother[/I] - Goldies drygt timslånga komposition om förhållandet till hans mamma. Jag har aldrig haft något emot pretentiös drum'n'bass. Det utdragna introt på debutalbumets [I]Inner City Life[/I] gjorde bara låten ännu bättre. Men [I]Mother[/I] är varken snygg, sexig eller spännande - allt det där som Goldie ska vara. Den är bara ful. Det låter som om Andrew Lloyd Webber gjort en musikal tillsammans med Freddie Mercury. Att kalla den pretentiös är en våldsam underdrift.
Albumet fortsätter om möjligt ännu värre, med den bedrövliga electroballaden [I]Truth[/I] - Goldies ännu mer omtalade samarbete med David Bowie, som låter som om någon stoppat ned en katt i en sådan där avocadogrön hushållsmixer. Jag blir först alldeles stum av besvikelse. Det mest efterlängtade drum'n'bass-albumet någonsin, skivan som en gång för alla skulle föra upp drum'n'bass i dagsljuset - och så låter den så här! Det är förstås inte en helt bortkastad skiva. På den andra av de två CD-skivorna dyker det upp en del material som skvallrar om Goldies egentliga potential. [I]Digital[/I], den singel som släpptes redan i höstas, är den bästa hybrid av hiphop och drum'n'bass som gjorts hittills. Den första hälften av den atmosfäriska [I]Dragonfly[/I] är underbar, där finns samma varma jazzkänsla som på debutalbumets [I]Sea of Tears[/I]. Och i soulballaden [I]Believe[/I] skapar han storslaget vemod. Men resten av skivans 110 minuter låter faktiskt inte spännande. Alla de banbrytande experiment som utlovats ser jag inte skymten av - de flesta av spåren låter som om de kunde varit inspelade för tre år sedan. [I]I'll Be There For You[/I] och [I]Chico[/I] skulle mycket väl kunna vara två av de spår som ratats från [I]Timeless[/I]. Goldie tjatar ju alltid om hur banbrytande och nyskapande han är, men [I]Saturnz Return[/I] låter inte alls som 1998 - det låter som för många timmar i studion.
Om det är något Goldies album bevisar, så är det att drum'n'bass i framtiden tillhör ungarna. De som inte växte upp med rare grooves på 80-talet, de som var för unga för acid house, de som plankade in på de första drum'n'bass-klubbarna för fem år sedan för att höra sina hjältar spela skivor - de som i dag gör musiken som Goldie spelar när han är DJ. Ni borde lära er namnen på dem istället: Dillinja, Peshay, DJ Die, Fierce, Bill Riley, Matrix... Tack så mycket för allt som Goldie gjort, men nu är det dags för nästa generation.
Skivbolag:
Artist:
