Ett tag var det nästan som om Portishead aldrig funnits. Det blevså oändligt tyst efter 1994 års Dummy att man tvingades nypa sig själv iarmen för att bli övertygad om att låtar som Wandering Star, Glory Box ochframför allt Roads verkligen skrivits.
Uppföljaren var planerad till januari 1996 men sköts upp gång på gång tills det började kännas overkligtatt ett så estetiskt perfekt band, med en sångerska som vägrade att geintervjuer och en musikalisk hjärna som vägrade att bli fotograferad,verkligen skulle ha existerat. När 7 500 exemplar av den första singelnCowboys sedan släpptes i smyg för några månader sedan, och sålde slut påfyra timmar, spred sig ryktet snabbare än ljuset: Portishead var slut. Dehade nämligen inte bytt riktning utan avlade fortfarande fram sin unika,filmiska hybrid av nerdrogade trummaskiner, basgångar från gamla raspigasoulsinglar, samplade spionteman, analoga ljudmoduler, våldsamma tystnader,neurotiska scratchningar och Beth Gibbons stora röst.
Det är lite intressant att argumenten för att beatorienterade akter somPortishead skulle vara slut är exakt de samma som bekräftar att gitarrbandsom Oasis är i storform. Oasis klarar liksom av att göra en likadan plattasom sina två tidigare, medan Portishead inte klarar att göra någontingannat än en kopia av debuten.För det första är det inte riktigt sant. Portishead är en lite mersvårtillgänglig historia än Dummy. Ljuden är lite mer förvrängda.Skivspelarnas uppenbara roll något större och Beths röst bättre ännågonsin.För det andra blir varje skiva nydanande för ett band som bygger sin egengenre. Bandmedlemmarna Geoff Barrow, Beth Gibbons, Dave McDonald och AdrianUtley gör just det. Kanske är jag förblindad av euforin, men faktum är attjag inte har längtat som jag längtat efter det här albumet på väldigt,väldigt länge. Portishead har gjort ett album som låter precis somPortishead. Det räcker.Skivbolag:
Artist:
