Pluto...

Just nu, när jag skriver dessa ord, gör jag det i ett slagsglädjerus. Det är en befriande och härlig känsla att få en debutskiva i sin hand och upptäcka att det inte någonstans finns några tveksamheter, inget nätt trippande mot ett framtida sound, inget osäkert i framtoningen. Malmöitiska Pluto består av fyra 20-nånting killar som var och en för sig har en fullvärdig popstjärneimage. Eller kanske inte så mycket image som just framtoning. Alla fyra vacklar precis på gränsen mellan hel fel och helrätt. Sångaren Tobias Christoffersson har en lagom svårmodig skäggstubb och småsäckiga herrkläder, gitarristen Niklas Hansson har precis klippt syntlugg, basisten Håkan Liljegren-Andersson envisas med att gå runt i en blå sammetskavaj både till fest och till vardags, trummisen Jan Andersson är en blivande svärmorsdröm. Ungefär så. De är liksom fyra färdiga personligheter redan från start, selfmade men som låtit sig växa in i bandet och utvecklats gemensamt musikaliskt. Samtidigt som de känns extremt sammansvetsade och samspelta strävar de åt olika håll, rycker och drar i varandra tills det förmodligen slutar med att producenten får säga åt dem på skarpen. Dessutom ser de bra ut på bild. Och inte nog med det. De är förbannat bra också. Pop för 90-talet med klara, men inte störande, referenser till den engelska popvågen i skarven mellan 70- och 80-tal. Och en liten, liten fot i det experimentella. Det här är nämligen inte ett gäng som gör det lätt för sig. Det trixas och knixas ganska rejält och det är inte alldeles lättillgängligt. Tobias Christoffersson äger ett vemodliknande det hos Morrissey, en ilska liknande den hos den unge Paul Welleroch är dessutom begåvad med en fulländad popröst. Visst låter det lite jönsigt att inleda sin debutplatta (sympatiskt litet format, sju låtar) meden låt som bär titeln Hey mathematics!, efter den gamla matteboken, men idet här sammanhanget är det faktiskt mer än okej. Speciellt när man i texten ställer en fråga som "could a lifetime last a popsong?". Avslutande femminuterseposet Star of the century är en gastkramande betraktelse sombörjar:"I'm the star of the centurycollecting dirt in the closetno matter how I press my eyes togetherstretching every limbI'm still somewhere I shouldn't be" I refrängen konstaterar man "I'm the star of the century/not this one" ochavslutande "go to sleep with your headphones on" är på sätt och vis enalldeles utmärkt sammanfattning av...livet. Typ. För på samma sätt sombandet balanserar mellan rätt och fel framtoning, balanserar de mellan detpretentiösa och lekfulla på ett oerhört effektfullt sätt. Och då menar jag inte alls att "pretentiös" skulle vara något negativt. Om man får någotlitet att tänka på samtidigt som man uppfylls av det där glädjeruset är detju bara bra. Stundtals är det väldigt, väldigt allvarligt, stundtals är detpopsmart på ett sätt som kanske bara de värsta popfanatikerna uppfattar. I vissa fall står låtarna på fyra stadiga ben, likt trofasta hundar, medmelodier som viftar på svansen men med ilskna gitarrer som nafsar en ibyxbenen. Andra gånger får man en knytnäve i mellangärdet samtidigt somnågot hårt och vasst knäcker smalbenen. Man går liksom aldrig säker. Låtarna vänder och byter riktning; mitt i en vacker formulering kläs våra värsta sidor av in på bara kroppen. Pluto låter dessutom bli att be om ursäkt för att de tar sig själva och sin omgivning på allvar. De vet exakt vad de håller på med och varför. Åtminstone vill jag gärna tro det. Det som eventuellt kan ligga Pluto i fatet är, tyvärr, deras särart. Sverige har ju inte plats för hur många egensinniga band som helst samtidigt. Just nu är det Kent som har lov att vara lite konstiga och egna. Men jag har fallit pladask. Bara en sån sak som att före refrängen iArchitect skull sjunga "and here is the punchline:". Och att en avmedlemmarna har ett hobbyband som går ut på att inget av instrumenten fårkosta över 100 kronor. De här grabbarna vet vad popmusik handlar om.