Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig av sidoprojektetsignerat Gustave Lund - partydjuret, författaren och en av de tre krafternai Just D. Förmodligen att det skulle bli en betydligt hårdare version avden musik han hittills sysslat med. Kanske något åt Beastie Boys-hållet.Eller mer rock'n'roll. I alla fall något som var diametralt skilt från JustDs klämkäcka skojrap.Players självbetitlade album ligger inte ens i närheten av Gurra Gsöldoftande musikaliska bakgrund. Men att det var fråga om sammetslen soulvar nog det sista jag skulle ha tippat på. Musik som inte på något sättdöljer att Barry White och några av hans samtida kolleger definitivttillhörde tonårens, om inte största, så i alla fall, väldigt inflytelserikahjältar. Det är väl i och för sig inte det mest bisarra man kan tänka sig,att Barry White har en given plats i mångens skivback, men att Gustave Lundskulle göra musik som ifrågasätter Eric Gadds självklara position somSveriges i särklass bäste soul- och r'n'b-musiker var däremot inte lätt attförutspå.Men även om Gustave Lund lever upp till producenttiteln i allra högstagrad, vore det mer eller mindre kriminellt att inte kreditera MagnusLöfström. Han är andra halvan av Players och rösten med stort R, skolad vidmusikinstitutet i Los Angeles.Med kristallklara melodier, stråkar och blås i ett skönt samspel ochLöfströms välskolade stämma som komplement blir Players häpnadsväckandeharmonisk. Det är en smula poppigt, befriande lättsamt - och ack såcharmigt. Minst tre möjliga singlar finns här.Den där fullkomligt omtumlande känslan som Gadd lyckas frambringa är dockinte riktigt lika närvarande hos Players - än - men den är farligt, farligtnära.
Skivbolag:
Artist:
