Att alla Peaches låtar är exakt likadana, eller snarare exakt likadana som hennes signaturmelodi [I]Fuck the Pain Away[/I], går säkert att se som något slags koncept. Men om hon nu bara är ett elektroniskt konst-Ramones med sexualpolitisk agenda finns det ändå en del frågor som man måste svara på, nu när elektroclash-vågens grand ole lady släpper sin andra skiva. Är det roligt att det finns en tjej i Kanada som skriker [I]Shake Yer Dix[/I] till alla män, och att alla tjejer ska skaka på sina bröst, i den mest publikfriande festivallåten sedan [I]We're Not Gonna Take It[/I]? Är det roligt att sampla Joan Jetts [I]Bad Reputation[/I] och skrika "I don't give a fuck" nonstop över det? Är det roligt att skruva upp volymen till max på en skiva som mest består av världens simplaste trummaskinskomp och en väldigt ensam rockgitarr - och headbanga som om tidningen Darling fortfarande gavs ut på papper? Ganska, faktiskt.
Skivbolag:
Artist:
