Peace beyond passion

16:43 24 May 2000
Ju snabbare sanden tycks sippra genom timglasen, desto mindre kan vardagen byggas på eftertanke...Före hennes spelning på Gino i Stockholm sommaren 1994 hade jag aldrig hört Me'Shell NdegéOcello. Vi var kanske 130 nyfikna som gungade till den första artisten Madonna signat till sin Maverick-etikett. Jag minns hur Me'Shellbröt konserten mitt i den första låten och bad publiken att ta tre bamsesteg framåt så hon kunde se oss. Och jag minns hur fantastiskt bra honvar. En liten, liten, färgad, lesbisk tjej som spelade klaviatur och bas som en gudinna, och som med sin alldeles egna stil sjöng om dreadlocks, ensamma hjärtan på tunnelbanan, knarkträsk och om att tycka om någon nästan lika mycket som sina gamla raspiga soulskivor. Me'Shell NdegéOcellos första skiva Plantation lullabies var fullkomligtlysande. Över 53 minuter groovig soulfunk som borde besprutas med formalin,märkas med "odödlig debut" och för alltid sparas till eftervärlden. Inför uppföljaren Peace beyond passion var förväntningarna minst sagt uppskruvade. Kanske var det därför det tog betydligt längre tid att börja tycka om den här skivan än debuten. Kanske är det därför jag fortfarande håller den förra för bättre. Peace beyond passion är mer nedtonad än sin föregångare, mindre direkt, mindre frustrerad. "I'm running out of time, I'm running out of patience" rappade hon då. Idag fortsätter Me'Shell visserligen att bryta ner refrängerna till intensivt grooviga, funkmättade partier men samtidigt flirtar hon stundtals för mycket med rakare arrangemang. Bäst är Deuteronomy: nigger man där hon med samma flippade synt toner som på förra skivan som vapen jagar efter en trogen partner. Och Peace beyondpassion är ett album som säkert kommer att växa med den eftertanke som följer då sommar sanden förhoppningsvis börjar sippra långsammare än vårens.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner