Quentin Tarantino ses i somliga kretsar som en simpel tjuv och Rank Xerox-apparat.
En nördig, kaxig och undermålig skräp älskare som genom att plugga blaxplotation filmer, Hongkong-action, rockvideoestetik och diverse andra mer eller mindre ljusskygga filmyttringar har lyckats skapa ett idémässigt hopkok på sina influenser och omsatt dem i filmer som fått stora delar av världen på knä.Helt okej för mig.
Tarantino skapar genomtänkt underhållning för stunden och den får mig att njuta bra mycket mer än majoriteten av all så kallad underhållningsfilm som sköljer in över oss vecka efter vecka.
Stölder eller inte spela roll; så länge det är gjort med finess.
Hellacopters är precis likadana. De bryter ingen ny musikalisk mark, men de har lyckats med någonting annat som en mängd antal band misslyckats med i Sverige före dem.
De har lyckats göra riktig rock'n'roll till en angelägenhet för väldigt många fler än den lilla skara som får en klump i halsen när de skall förklara vad de kände första gången de hörde Union Carbides debut, eller hur det var när The Nomads åkte landet runt och spelade distorterade garagedängor för något hundratal själar. Hellacopters
har lyckats få dessa människors bekanta, de som inte insåg eller betraktade deras orerande som elitistiskt dravel, och deras småsyskon och en mängd andra att älska riktig rock'n'roll. De har fått människor att förstå att Tomas Ledin inte är rock'n'roll när han försiktigt höjer sin stärkare från tre till tre och en halv inför ett gitarrsolo live.
Lika mycket som Hellacopters älskar Carbide och The Nomads älskar de minst100 andra band. Men de är tillräckligt smarta för att inte ändra för mycketpå idolernas hållning, sound och ideal. Hellacopters är Sveriges just nu mest framgångsrika kopieringsapparat och de är extremt medvetna om det. De vet exakt hur mycket de kan revidera den redan upp trampade stigen för att inte gå över gränsen och bli ett Kalle Anka-band som desperat försöker få till svänget men förstör istället för att vårda sina influenser och sin kärlek. Som D.A.D eller Sator, för att nämna två närliggande exempel.Vi pratar om ett band så uppfyllt av musik, myter och mördarriff att det kunde blivit riktigt pinsamt. Men det blir det inte. De vet att deras riff,solon, fraseringar, refränger och allt det andra nästan uteslutande består av recyclade toner från deras husgudar. Och de vill inte att det skall vara någonting annat. De vill låta så här. De vill att vi skall sitta och kännaigen Deuce-riffet, Let There Be Rock-introt, New York Dolls-riffet eller Stooges-wah-wahn.
Därför respekterar och hård gillar jag dem.
Och naturligtvis är inte deras nya platta någon banbrytande milstolpe eller avvikare deras hittills mycket framgångsrika stil. Snarare skulle jag vilja kalla den en favorit i repris.
Visst, Nicke har sänkt och i vissa fall totalt strypt distortionsreglagetpå sången och det finns något spår där de försöker att spela liiite långsammare, men totalt sett snackar vi Supershitty To The Max, Part 2.
Tyvärr hittar jag ingen riktig slaktarlåt i paritet med tab på den här plattan, men å andra sidan finns det en soliditet och fetma som definitivtär starkare än på debuten. det är omöjligt att inte imponeras av hur precist de lyckas förmedla den energi de föresatt sig. Hade det inte varitför den något högre ljudkvaliteten kunde plattan lika gärna varit inspelad i detroit 1969 under överseende av john sinclair.
Följer du bandets rekommendationer köper du plattan på vinyl. då får du sombelöning( förutom en skön rip-off på mc 5s mittuppslag från deras kick outthe jams) en bonuslåt. City slang, som den heter, kan vara en världens tiobästa låtar. ett lagom mullrande basintro, fyra trumtakter och sedan -riffet. Det rör sig om ett riff så totalt befriat från återhållsamhet, sågenialiskt i sin primitivitet och så direkt uppfordrande i sin kaxiga överlägsenhet att man däckar.
Ovanpå detta ligger sången, fenderrhodes-pianot och emellanåt en sologitarr som borrar sig in äckligt skönt idin torso.Mannen bakom verket? fred smith. En man som inte längre är ibland oss. Men jag vet att han gillar både Hellacopters version av den låten och övriga tio spår när han låter pick-upen smeka det exemplar han fått sigtillskickat i himlen av nicke och de tre andra hellacopter-männen. Och är han på gott humör får han säkert thunders, bon, lynott och tyner att lyssnade också.Skivbolag:
Artist:
