Panic at the Disco - Pretty. Odd

Patrik Forshage 00:04 27 Mar 2008

Panic at the Disco inleder med en brasklapp. "You don't have to worry, cause we're still the same band". Det är långtifrån sant. På sitt andra album har bandet lämnat barnbassängens emo-sprattlande och slängt sig raklånga i de djupaste och klaraste delarna av powerpop-poolen. Där visar de upp alla upptänkliga konster med trumpeter, stråkar, komplexa stämarrangemang, baklängeseffekter och infantilpsykedeliska texter, och det är måhända en aning brådmoget och överarbetat, men samtidigt alldeles bedårande.

Brendon Urie, sångare i Panic at the Disco

Det är mycket Jellyfish och powerpop i er musik nu.

- Wow, Jellyfish! Dem älskar vi, och en massa andra gamla band, som The Band. Men folk tjatar bara om våra The Beatles-influenser. Det är kanske inte så konstigt i och för sig, har man en trumpet som leadinstrument så kommer folk att associera till Penny Lane.

Var det ett statement att spela in i Abbey Road-studion?

- Det var vår producent som föreslog det, men vi var inte sena att tacka ja. Vi tog till och med den där klassiska turistbilden på övergångsstället för någon tidning. I rusningstrafik.

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner