Nixon

16:10 24 May 2000
1996 kom jag först i kontakt med Lambchop. Jag fick en kassett med EP:n [I]Hank[/I], inspelad av någon godhjärtad person som misstänkte att det skulle falla mig i smaken. Det gjorde det. Jag hade aldrig hört något liknande. Mannen som sjöng hade en fantastisk basröst och pratviskade sig igenom märkliga countryrocklåtar. Det var svårt att avgöra om det var på allvar eller inte. Det lät väldigt bra men det fanns en tydlig sarkasm över skivan som förvirrade. Titlar som [I]I Sucked My Boss' Dick[/I] och [I]Blame It On the Brunettes[/I] gjorde kanske sitt till. Hur som helst, mannen som sjöng hette Kurt Wagner och vi blev snart närmare bekanta. Jag köpte [I]How I Quit Smoking[/I], hans LP som släppts tidigare 1996, och förstod snart att på allvar eller inte, så var han lite av ett geni. Året efter det kom en skiva som Wagner låtit döpa till [I]Thriller[/I] för att den skulle bli för countryn vad Michael Jacksons dito blivit för popmusiken. Det blev den förstås inte alls men ytterligare ett par stycken blev bekanta med Kurt och hans märkliga countryorkester. 1998 kom [I]What Another Man Spills[/I] som sneglade åt soulmusikens håll snarare än åt rockens. En version på Curtis Mayfields [I]Give Me Your Love (Love Song)[/I] fanns med och Posie Knight och Jerry Weavers [I]I've Been Lonely For So Long[/I] också. Och i min bok kan det inte bli mer logiskt. Country är aldrig så bra som i sällskap med soul. Och tvärtom. För inte så länge sedan fick Mosebacke celebert besök av Dan Penn och Spooner Oldham, två levande bevis på att countryn och soulen kan, och om jag får bestämma, gärna ska, gå hand i hand. [I]What Another Man Spills[/I] var bara början. På [I]Nixon[/I] (döpt efter den amerikanske presidenten) visar Kurt Wagner och hans fjorton man starka band precis hur mycket soul det kan finnas i country. Eller snarare hur mycket country det kan finnas i soul. Curtis Mayfield är åter med på ett hörn men visste jag inte bättre hade jag trott att han suttit med i studion under hela inspelningen och hållit ställningarna. Förra året släpptes ett smakprov från skivan i form av en splitsingel med Dump. (Dump är James McNewsband, mer känd som basisten i Yo La Tengo. Det är också lätt att dra paralleller till just Yo La Tengos senaste skiva -- de har något gemensamt i ljudbilden och bägge hyser en stor kärlek till Nashville där de valt att spela in sina skivor). Lambchops bidrag hette [I]Up With People[/I] och var en lite skrapig soulpoplåt som jag genast blev förälskad i. När jag hörde LP-versionen höll jag på att trilla baklänges. Det skrapiga och sparsmakat producerade ljudet på singeln var förvandlat till en storartad soulpoplåt ackompanjerad av en hel gospelkör! [I]What Else Could It Be[/I], [I]Grumpus[/I], [I]Nashville Parent[/I] -- hela skivan är storartad! Stråkar, harmonier och atmosfäriska gitarrer tar stor plats. Men inte en enda gång känns det svulstigt eller överarbetat. Kurt Wagner och hans musikkollektiv har överträffat sig själva och tagit countryn till en helt annan nivå. Till soulen -- där den hör hemma.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner