Med Seinabo Sey-samarbetet Singel väckte Niklas Lind nyfikenhet. Den var både smart, egensinnig och välspelad, men den verkar ha varit en enstaka lyckträff. EP:n Höst var renodlad copywriterpop, välsjungen och välbalanserad och musikaliskt förankrat lika mycket i svensk 60-talsschlager som i Orup-pop. Men om den EP:n var utstuderad och utslätad är det inget mot Vinter som suddar bort de sista resterna av personligt anslag och ställer sig en bit bakom Bo Kaspers Orkester, där den är säker på att inte störa det minsta. En liten bjällra och någon fyndig referens till andra jullåtar räcker till en och annan radiospelning hos Lugna Favoriter, men för grammys eller eller i Niklas Linds fall kanske snarare guldägg duger inte den här sortens professionellt avmätta distans.
