Efter ett temaalbum om hiphopkulturens förfall och två (!) om den afroamerikanska identiteten blir Nas personlig igen, med en skärpa och öppenhet han inte uppvisat på länge. Skilsmässan med Kelis avhandlas frankt, liksom tankarna kring att dottern håller på att växa upp – den syndige rapparen vill inte vara en hycklande pappa à la Tony Soprano. Mellan raderna hör man på flera låtar också veteranens stress över att eventuellt inte vara lika snygg som dagens unga rappare. Nas kompenserar sin brist på fräschör med att spotta ur sig sina rim med ursinne och finess – hans rapskills är det enda som räddar honom från föredettingstatus, och han vet om det. Trista beats brukar vara akilleshälen på Nas-album men så icke här, mycket tack vare Common- och Kanye-kamraten No I.D. som har producerat flera låtar. En oväntad höjdpunkt är Amy Winehouse-duetten Cherry Wine, kanske det finaste möte mellan två artister på olika sidor av graven sedan Erick Sermons och Marvin Gayes Music. Life Is Good är Nas minst anspråkslösa album någonsin – han har för första gången sedan sin debut gjort det hans fans alltid önskat, en helt vanlig bra rapskiva utan halvlyckade pretentioner – och just därför är det hans bästa sedan 2001 års Stillmatic.
