När folkrock görs dåligt blir det lätt för mycket lägereld och cowboyhatt, men det är egentligen bara Hot Gates, sista spåret på den här skivan, som ligger farligt nära lågorna. Det är en rätt tråkig ballad med präriekänsla men tack och lov ett undantag från resten av albumet som snarare vidrör energin i The Magic Numbers Take a Chance eller någon av Christian Kjellvanders känslokoncentrerade sånger, fast med en lenare röst. Det är också fint hur storslagna och lätt svulstiga arrangemang varvas med nedtonade partier, som i Broad Shouldered Beasts, eller hur det Bright Eyeska deppet smyger sig in i Cold Arms. Jag brukar annars bara använda ordet ”mys” i ironiska chattkonversationer på facebook, men det funkar rätt bra här med.
Här hittar du Nöjesguidens samtal med Mumford and Sons.
