Om proggen fortfarande lever är Lisa Ekdahl en av dess främsta företrädare. Jag har svårt att tänka sig något mer befriande flummigt än när hon i en TV-intervju försökte förklara vad hon vill med sin musik. Det kan mycket väl vara så att hon har fullständigt klart för sig, det verkar så när man lyssnar på hennes musik, som är så fri från manér och tillgjordhet som bara är möjligt. Hennes medmusikanter Kenny Håkansson(gitarr), Bill Öhrström (kongas, percussion och munspel), Patrik Boman(kontrabas) och Jörgen Ringqvist (trummor) är ju superproffs och det för naturligtvis med sig att plattan håller en viss kvalitet. Ändå är det,liksom förut, Lisa Ekdahl själv som tillåts lysa mest med sin säregna röst. När hon i inledande Inte kan ödet vara så hårt sjunger "Ditt hår lyste i solen/när du hjälpte mig av med kjolen" undrar man om detta är en ny Ekdahl, men det är det inte. Det är samma slags funderingar om varat och samma slags kärleksförklaringar som på debuten. Charmen finns kvar,innerligheten likaså. Men dessvärre också känslan av att allt i slutändan tenderar att bli jämntjockt. Jag har sett en fjäril är alldeles lysande, lika så Att älska är större. I små doser tycker jag att detta är en högst njutbar skiva.
Skivbolag:
Artist:
