För mer än ett decennium sedan bestämde sig en tjock snubbe och en inte riktigt lika tjock snubbe att de skulle göra världens bästa dansmusik tillsammans. Kenny Dope och Little Louie Vega är Masters At Work. Och Masters At Work är en av housemusikens största institutioner. Efter 1997 års tjusiga Nuyorican Soul-album, där alla från Tito Puente till Jazzy Jeff hjälpte till att göra eklektiskt knark för själ och fötter, är förväntningarna på [I]Our Time Is Coming[/I] höga som Cypress Hill. Men [I]Our Time Is Coming[/I] är inte uppföljaren till [I]Nuyorican Soul[/I]. Tio spår, varav mer än hälften spelats på klubbar i något år nu, utan några speciella ansatser på att vara ett "album" på det sättet föregångaren var. Å andra sidan kanske det inte är ännu en överdos av jazzfunk jag behöver mest just nu. Kanske räcker det gott med Backfired, en catchy housedänga med India på sång och trumpeter, pianon och allt annat man kan tänkas behöva. [I]Backfired[/I] är mer eller mindre själva anledningen att vi håller på med det här överhuvudtaget. Titelspåret, gamla [I]Lean on Me[/I] och [I]Like A Butterfly[/I] kommer inte långt efter. Man älskar ju MAW för att de alltid anstränger sig lite mer. De gör inte bara en Roy Ayers-cover, de tar in Roy själv för att spela på den. Nu är det inte så att jag går igång på allt som de sysslar med. Framförallt har jag aldrig gillat deras remixar på r'n'b-låtar. Deras senaste försök, på Aaliyahs [I]More Than a Woman[/I], borde till exempel aldrig ha fått komma ut. Samtidigt kan man ju förlåta en del saker när man vet att pengarna så småningom kommer att användas till något gott, typ att köpa en dyr elorgel att använda på någon låt. Ett resonemang som för övrigt också kan appliceras på houseduon Blaze sentida remixar av Macy Gray, Jamiroquai och Anastacia. En dag kommer de ha tjänat tillräckligt mycket pengar på de där mixarna att de kan köpa en egen lokal att ha sina housefester i. Och då kommer vi kunna flytta dit och dansa till [I]Home Is Where the Heart Is[/I] varje dag. Den vanliga bilden av MAW är att Kenny är den hårda buttra killen med hiphop i blodet medan Louie mest sitter i studion och odlar olika sorters skägg. Allt det där är antagligen bara myter, Kenny är ju precis lika nere med konstiga spirituella afromässor som Louie är. Men det är Kenny som spelar jiggy hiphop på klubbar och kan göra NRJ-hits med vänsterhanden. På den här skivan har han bara fått med en sån låt, socahousen i [I]Work[/I] kommer säkert att irritera purister som vill ha sin MAW finputsad, jazzig och seriös. Men den är rolig, även om dina housekompisar väser "macarena" om den. [I]Our Time Is Coming[/I] är kanske inget helgjutet album men det blir svårt att hitta en starkare samling houselåtar än den här i år ändå.
