När Lupe Fiasco inte tjafsar med sitt skivbolag, twitterbråkar eller (innan release) pekar ut brister på sina egna album kan han fortfarande rappa rundor med de flesta. Som här, på hans i särklass bästa projekt sedan The Cool. Framförallt är det första gången på dryga fem år som Lupe hittat den där unika balansen mellan raptalang, politisk medvetenhet och inspirerande excentricitet som han slog igenom med. Även soundmässigt utstrålar albumet ett helt annat självförtroende än hans föregående två. Efter ett själfullt men något utdraget mittenparti, serverar DJ Dahi på albumets avslutande del återkommande sin patenterat knorrande basgång, som likt en startande jetmotor bidrar till en metalliskt burdus och fängslande atmosfär. Och i den lagom dos den används utgör en ljuvligt spänstig kontrast till Lupes finurliga raps.
