En av världens i särklass bästsäljande artister är efter några års frånvaro åter tillbaka på banan. Lionel Richie kan utan tvekan betraktas som en kung i sin genre, även om det idag snarare är fråga kultstatus än hipphetsfaktor. Och de gamla beundrarna lär säkert bli nöjda när de hör Louder than words, trots avsaknaden av megahits.
Men någon ny, ung publik tror jag inte han lyckas knyta till sig med det här. Konceptet är i stort sett detsamma som förr; skickligt producerad r'n'b,ömsinta kärleksballader och sånger där melodin sätts i första rummet. Och det är just melodierna som är Richies starkaste trumfkort. Minns sånger som Hello, Say you, say me, All night long och - icke att förglömma - We are the world som han skrev tillsammans med Michael Jackson.
På Louder than words är det balladerna, och då framförallt Piece of word,som gör starkast intryck. I vanliga fall är jag lite halvallergisk mot alltför smöriga och "lugna" låtar, men när Richie sjunger är det på någotvis helt okej. Det enda som blir lite löjligt är de där rinnande bjällerklangsljuden som vissa artister envisas med att lägga på. Som om det vore en julsång.
Ett flertal namnkunniga medproducenter och låtskrivare, både gamla och nya, dyker upp under plattans gång, några exempel är Terry Lewis, David Foster,J.A Carmichael och Babyface. Den först- och sistnämnde står för det 90-talsanpassade soundet. Men trots att det här är en synnerligen skickligt producerad platta är den lite för tråkig och mesig i längden. Det blir en svag fyra. Och det är en sak som jag inte riktigt förstår: Varför tänker jag alltid påTom Selleck när jag hör Lionel Richie sjunga?
Skivbolag:
Artist:
