Av 80-åringar (skivan släpps bara dagar innan hans bemärkelsedag) kan man inte begära nytänkande, och Leonard Cohen hade lärt sig var han ville sitta redan när han som 33-åring debuterade med Songs of Leonard Cohen för snart 50 år sedan. ”It’s not because I’m old, it’s not the life I’ve led, I’ve always liked it slow”, konstaterar han som inledning på sin trettonde och sannolikt sista skiva (det har å andra sidan den här recensenten förutspådd avseende både hans förra och hans förrförra skiva också). Att just första spåret är en standardblues - en genre Leonard Cohen sällan eller aldrig rört sig i tidigare - handlar nog snarare om bekvämlighet än om innovationslust.
Almost like the Blues däremot är inte alls blues utan en långsam och hotfull berättande ballad som närmast känns specialskriven åt Nick Cave. Cave lär dock aldrig våga anta utmaningen att spela in den, eftersom det vore omöjligt att matcha det ödesmättade dova skorrande som är Leonard Cohens åldermannaröst. I mildare stunder, som Did I Ever Love You, blir det ännu tydligare att väldigt lite återstår av hans en gång så mäktiga baryton. Han hanterar det genom att tala och deklamera utan att bekymra sig nämnvärt om melodierna ens i sånger som You Got Me Singing, som överlåts på de sedvanligt expressiva bakgrundssångerskorna.
Tydligheten i lyriken är desto mer central. I Nevermind klingar en arabiskspråkig fredsönskan, medan Leonard Cohen på andra håll återkommer till sin gammaltestamentliga symbolik, mest dramatiskt i Samson in New Orleans uppgörelser med syndarna och rivning av templet.
Musikaliskt placerar sig Popular Problems alltså knappast bland Leonard Cohens bästa skivor. Men som fascinerande vittnesmål om livet som en lång poetisk kamp på kärlekens, idéernas och trossatsernas arenor är djupet i både texter och röst en storslagen upplevelse.
