Julie Doiron spelade bas i den kanadensiska indiefavoriten Erics Trip och numera får hon mig att känna mig skittråkig. Hennes tredje soloskiva ligger i en vit pappförpackning. På framsidan står en liten flicka kladdigt målad och på baksidan ligger en död hare utsmetad i vattenfärg. Låtarna har kanadensiska namn som [I]The Longest Winter[/I] och [I]Gone Gone[/I] handskrivna lite slarvigt runt omkring den döda haren och på själva skivan syns en darrhänt ritad teckning. Hon har som oftast The Wooden Stars med sig och jag tycker förstås om det. Det var först när jag skulle beskriva det för någon annan som det slog mig hur tråkig jag är.
-Det låter precis som allt annat jag gillar, sa jag uttömmande.
-OK, tyckte den andra personen, uppenbarligen klokare efter den informationen.
På sätt och vis är det väl förståeligt. Joni Mitchell, Catpower, Nico, Edith Frost. Man kan dra många paralleller. Och jag är svag för de flesta av dem. Idag vill alla tjejer i hela världen köpa gitarr och jag tycker fortfarande att det är en utmärkt idé. För mitt bland allt det mediokra växer det fram just en liten Catpower (nej, jag tänker inte sluta tjata) eller en Julie Doiron för den delen. Hennes nya skiva är vacker och med en enslighet över sig som jag gärna tillskriver Kanada. Den är inte så lågmäld som den förra var - elgitarrer, bas och talangen Andrew Mc Cormack som förgyller sångerna med sina distinkta men fjäderlätta trummor. Men för att reda ut det här en gång för alla (och för att den där personen som tyckte att det var: "OK", inte ska göra det igen!): Jag gillar Moodyman, Jackie Wilson, Louvin Brothers och The Rondelles också. Men visst, jag lyssnar gärna lite till på Julie.
Skivbolag:
Artist:
