Det är synd om Crash Test Dummies. Deras dilemma är detsamma som drabbat en jättemängd band genom åren; okänt band får värsta monsterhiten (i deras fall "mmm-låten"), singeln och det aktuella albumet mjölkas ur till sista droppen och hela tiden, inbillar jag mig, med panikångesten gnagande i bakhuvudet om hur man skall följa upp en dylik guldkalv.
Att man kan få prestationsångest för mindre är inte svårt att förstå. Är hiten dessutom en så kallad "skämtlåt", på det sätt som "mmm-låten" faktiskt är, måste det kännas ännu jävligare. Typ, ska vi fortsätta att skriva låtar upphängda kring ett kroppsljud eller skall vi fokusera på riktiga låtar?
Att Crash Test Dummies inte rikigt kunde bestämma sig står helt klart när man hör [I]Give Yourself A Hand[/I]. Plattan är extremt splittrad. Den spänner över allt från raka rockiga spår, Beck-pastischer, softa soulförsök (somliga med manlig andra med kvinnlig sång), lätt dansanta arenarockrökare. Och skämtlåtar. Singeln och tillika öppningsspåret [I]Keep A Lid On Things[/I] är ett ypperligt exempel på den sistnämnda, dock utan kroppsljud. Alltid något.
Tyvärr gör det den inte bättre då Brad Roberts försök att låta sensuell/råcool med hjälp av kombinationen viskningar och extremt manierad basröst (troligtvis älskar han Dieter Meier i Yello) bara låter B. När han dessutom gör värsta lappkastet och låter kastrerad i refrängen är det svårt att hålla uppe koncentrationen. Jag är glad att jag aldrig drabbats av den vånda som jag inbillar mig att Crash Test Dummies dragits med under hela processen inför detta album.
Kan de bara ta det nederlag som den här plattan troligtvis blir är det inte omöjligt att deras nästa kan bli något att räkna med. Att talangen finns råder det inget tvivel om. Nu handlar det bara om att hårdgallra bland alla genreflörtar och välja väg till nästa gång.
Skivbolag:
Artist:
