Under de tre år som gått sedan Games förra skiva LAX gavs ut har den vandrande gangstarapencyklopedin spelat in en mängd låtar, ständigt med nya producenter och gästartister, och släppt dem gratis på nätet eller som sjunkbomber till promotionsinglar. Albumet som skjutits upp ett otal gånger men som nu äntligen släpps är en märklig halvmesyr som satsar på kvantitet och ängslig bredd snarare än kvalitet och fokus. Det är en desperat produkt från en rappare vars kärlek till och skicklighet att imitera andra rapstjärnor hindrar honom från att släppa fram sin egen personlighet. Games enda ambition är nämligen att bli en raplegend – att göra en riktigt bra låt eller skriva en textrad som man aldrig glömmer verkar däremot inte intressera honom. Visst är hans besatthet vid status ett symptom på vår tid, men det ursäktar inte att Game gör fasligt trist musik. Skivan har över 20 låtar men endast två är bra: den ilskna, revanschdrypande och gotiskt dramatiska The City och Mama Knows som lyfts av ett elegant jazzdoftande beat och en söt refräng av Nelly Furtado.
Skivbolag:
Artist:
