Jotack, jag har förstått att ni är en massa vanligtvis vettiga människor som vill lyfta fram Future Islands som någon sorts pophopp. Försök bara inte slå i mig att det skulle vara deras popmusiken som är grejen. De vräker ju helt utan urskiljning i sig alla inälvor ur 80-talets musikkadaver, trots att alla vet att inställsamt användande av käck syntetisk soulpop med fjösiga syntar och tunn slapbas, Fairlightaöverlastade svulstiga refränger och tredjesorteringens Yello-synthpopkompromisser som Spirit är just det som svärtar minnet av musikdecenniet 1980-talet.
Nej, grejen med Future Islands är förstås sångaren Samuel T Herring, och han är å andra sidan allt annat än inställsam. Den som sett honom dansa hos Letterman (och iakttagit hur resten av bandet stint stirrar åt andra håll för att inte kissa på sig av skratt) vet att vi har att göra med en udda personlighet, men det är ändå ingenting jämfört med hans unika röst. Närmast i fantasin kommer den som med skräckblandad förtjusning kan föreställa sig hur en genetisk kombination av Mick Hucknall, Tom Jones och Fine Young Cannibals sångare Roland Gift skulle låta, om den var fylld av omotiverade överpassionerade känsloutbrott i varje refräng och toppad med plötsliga utbrott av dödsmetall-grunt. Jomän. Så mycket mer forcerad än så kan inte en sångröst bli, och hur lustig den än kan tyckas vara just idag kommer även de största entusiasterna att vara dödströtta på den inom några veckor. Sanna mina ord.
Skivbolag:
Artist:
