Det är kanske taskigt att jämföra bröderna Kalkbrenners musik, men ändå relevant. Då storebror Paul gör dunkel och ihålig minimaltechno, sysslar Fritz med varmare, svängigare och ibland ganska hittig deep house. Här är det som om de närmat sig varandra. Ungefär varannan är låt en paraplydrink på Ibiza, medan resten av spåren är kargare och mer repetitiva. Jag gillar båda varianterna, att först få sugas in ett hypnotiskt instrumentalhål, för att sedan slungas ut i snälla och tillbakalutade låtar som singeln Back Home eller nästan livsbejakande Heart of the City. Här finns också medelvägar som The City som inleds trevande, men slutar som en folkfest eller dystopiska Front of the World. Ibland är arrangemangen lite för svulstiga och publikfriande, men ändå alltid på rätt sida av mainstreamgränsen.
