1982 var Violent Femmes hur bra som helst. Antar jag. Jag lyssnade av naturliga skäl inte på dem då (jag hängde mest på dagis och lekte i olika parker). Men tio år senare tyckte jag det. Deras självbetitlade debut, och uppföljaren [I]Hallow Ground,[/I] har varit avgörande soundtracks för oräkneliga missförstådda ungdomar. Vare sig de var fyra när debuten kom, eller fjorton.
Det har gått 18 år sen dess och det känns jättekonstigt att sitta med en ny Violent Femmes-platta i handen. Ännu lite märkligare känns det att Gordon Gano faktiskt låter nu precis som han gjorde då. Och ur ett nostalgiskt perspektiv är det förstås inte utan att man blir lite varm. Ganos gnälliga stämma och det karakteristiska gitarrhamrandet räcker för att jag ska sitta och le fånigt. Flera av spåren, som [I]All I Want[/I] och [I]Memory[/I] är dessutom nästintill omöjliga att datera. 84? 91? - nähä,1999. Tyvärr finns det många besvikelser och en av dem heter [I]Rejoice and Be Happy[/I] (jo, redan titeln sänder ju ute lite varningssignaler); tröttsam gubbpunk med outhärdliga baktaktstrummor. Ta bort!
Sammanfattningsvis finns det en handfull låtar som är OK eller - på en sentimental dag - riktigt bra och även om åren inte verkar ha satt sina spår så har de ju förstås gjort det. Om inte för dem så för mig. Jag vill inte ha ett Violent Femmes år 2000 som låter som på debuten. Och jag vill sannerligen inte ha deras gubbpunk heller. Det kanske är så att jag inte vill ha dem alls längre, helt enkelt. Å andra sidan hade de en lång svacka på åttiotalet som de sedan tog igen med deras kanske bästa skiva [I]Why Do Birds Sing?[/I] (från 91). Så man kanske ska ge dem ett par år till?
Skivbolag:
Artist:
