“I never liked the name Joshua. I got tired of J”, sjunger Josh Tillman, och att han tar ordentliga steg från sin tillvaro som bandmedlem och Seattlebo märks lika tydligt i hans musik som i namnbytet. I såväl kompositioner och arrangemang är han långt mer storslagen än både på sina tidigare soloalbum och med Fleet Foxes, men inte på långt när i närheten av de senares mångbottnade komplexitet. Istället tillhör han precis som producerande Jonathan Wilson numera den nya Laurel Canyon-generationen, både i laidback pop, i drogvanor som enbart solbrända amerikaner kan inbilla sig är sunda och coola och i kvasireligiösa grubblerier. Det innebär dock inte att hans John Phillips- och Harry Nilsson-inspirerade sånger saknar kvaliteter i sin rättframhet. Det innebär bara att de är ett mångordigt men okomplicerat tidsfördriv, snarare än de livsomvälvande dimensioner som hans gamla band åstadkommer.
