Denim on ice

15:51 24 May 2000
"I hate the eighties" sjöng Lawrence Harvey på Denims tre år gamla debutskiva Back in denim. Jag tror inte att han menade det. Uppföljaren Denim on ice låter nämligen precis som om den vore inspelad 1983; småsyntslingor, burkiga trummaskinsljud och framför allt sådana där finurliga basgångar som påminner om The Smiths första alternativt The Clashs sistasinglar. Förmodligen har Lawrence helt enkelt upptäckt att den musik han själv gjorde för tio år sedan, med bandet Felt, är bättre än den musik han gjort på senare år.Det är förstås lätt att avfärda Denim on ice som kitsch. Humor, ironi och självdistans finns i överflöd. Men därunder ligger alltid något fullständigt allvarligt. Tre dagar innan sångpåläggen på skivan skullegöras, avslutade Lawrences flickvän abrupt deras förhållande. I de två vemodiga, avslutande kärlekslåtarna hör man hur det, någonstans, svider i rösten. Denim on ice är alltså en skiva som, precis som det mesta som spelades in i mitten av 1980-talet, kräver ett par lyssningar innan man gillar den. Först hör man bara ljuden och tycker att det låter daterat. Snart inser man dock att låtar som Brumburger och Romeo Jones is in loveagain, som till en början bara lät som skämt, faktiskt är fantastiska. Om Pulp använde lite taskigare studioutrustning skulle de förmodligen låta så här. Här finns samma fascination för Pet Shop Boys, Marc Almond, ElvisCostello, Paul Weller och, tja, egentligen varenda brittisk 1980-talshjälte. Denim är brittisk pop när den är som allra mest brittisk. Jag är övertygad om att jag inte är ensam om att älska sångare som skäms så lite över sin accent att de lyckas rimma "Rita" med "meet her".
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner