Democracy

11:07 25 May 2000
I England kallades genren ibland "positive punk" under 80-talets första hälft, och hit räknades band som Southern Death Cult, Bauhaus och Killing Joke. I Sverige hade vi efterföljare som Dansdepartementet och Memento Mori om någon minns dem. Ofta var de här banden hemfallna åt lite svartmagitrams och musiken karakteriserades av tunga rytmsektioner, mycket slagverk och lite halvdesperat sång. Det som då uppfattades som lite vågat känns idag direkt nattståndet, men så har också den hårda rockscenenutvecklats rejält under de senaste tio åren. Detsamma kan däremot inte sägas om återbildade Killing Joke, som kanske var det mest tongivande bandet i sin genre då det begav sig, både på och utanför banan. Comebacken skedde med Pandemonium 1994, nästan ett decennium efter att man lagt tungsinnet på hyllan. Efter den långa rad av band, till exempel Tool och Rage Against The Machine, som uttryckt sin beundran för Killing Joke kan man förstå om Jaz och bandet kände sig uppmuntrade att gå på skiten igen. Låtmaterialet håller inte för många ronder, och därmed blir också det gamla 80-talssoundet en än mer tung kvarnsten runt halsen. Att Killing Joke en gång i tiden trots allt kunde få till rätt medryckande melodier anas på titelspåret, men vad övrigt är, är mörker. I skivbolagets reklamblad utlovas hypnotiska rytmer, och visst, man faller i trans och somnar gott till det sövande larmet.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner