Jag har tjatat om henne så fort tillfälle bjudits. Har tillfälle inte bjudits så har jag tjatat ändå. 1998 släppte Chan Marshall (a.k.a. Catpower) [I]Moonpix[/I] och förändrade min värld en liten aning. Inte drastiskt, men just en liten aning. Det var hennes tredje skiva i ordningen och plötsligt ville jag ligga hemma på sängen med kärleksbekymmer och "repeat all" lysande på CD-spelarens display. (Och vad gäller folk som är lite mer konstruktiva än jag så är jag övertygad om att hon fick både en och två tjejer att byta datorn/ridspöet/hammaren eller vad de nu höll i, mot en gitarr). Hur följer man upp en sådan skiva? Det har jag frågat mig gång på gång sedan jag gjorde Moonpix till min egen.
Chan vet. Hon har gjort det kanske egentligen enda vettiga och spelat in en rad covers. Skivan bär det talande namnet [I]The Covers Record[/I] och fungerar strålande som uppföljare.
Jag har funderat på vad det egentligen är som gör att Catpower faktiskt är så överlägsen alla andra moderna singer/songwriters. Sen är det ju som alltid när någonting känns viktigt - dels för en själv och dels att förmedla på ett vettigt sätt till andra (vilket givetvis är själva tricket) - att det blir väldigt svårt att sätta fingret på storheten. Jag inbillar mig att det är just precis det som gör att någonting är sådär väldigt bra. Du kan inte sätta fingret på det. Det är toppen men du vet inte riktigt varför. När man kan säga: "Jo, det är den här fantastiska kören" så är det ofta bara just kören som är spektakulär. Men hela Catpower är spektakulär. Hon är en av faktiskt ganska få som gör något riktigt bra (och nytt) enligt en gammal musiktradition. Många av hennes moderna genresystrar (och bröder för all del) gör ny folkmusik med rötterna i annan ny folkmusik. Alternativt så gör de gammal folkmusik med rötterna - och dessvärre också resten - i annan gammal folkmusik. Catpower har (vilket i allra högsta grad bevisas på den här skivan) gamla influenser som hon bejakar, översätter och låter sig inspireras av, när hon gör ny folkmusik. Och det gör mirakel för resultatet. Alla låtar hon valt att göra covers på är mer eller mindre klassiska. Om inte låten i sig så i alla fall ofta artisten vars låt hon valt. Bob Dylan, Nina Simone, Velvet Underground och, eh, Moby Grape bara för att förstöra min teori. Och ändå kan jag tänka mig att det skulle kunna passera många förbi att det är en coverskiva. Och kanske är det däri det spektakulära ligger. Hon tar in låten och ger den - som det så riktigt påpekas på skivan - "the Catpower treatment" och när den kommer ut igen är den hennes, då och då bättre än originalet, men framför allt hennes. Hon gör en strålande version av Velvets [I]I Found A Reason,[/I] en jättebra [I]Naked If I Want To[/I] (längre och om jag får gissa, bättre än Moby Grapes 50-sekunders original) och en, tro det eller ej, bra, bra, bra version av [I](I Can't Get No) Satisfaction.[/I] När jag först såg låtförteckningen blev jag lite smått förtvivlad. [I]Satisfaction[/I]? Varför? "The Catpower treatment" eller ej så talar vi om den tröttaste av alla trötta refränger (som får [I]I Will Survive[/I] att framstå som ny och härlig). Så är det förstås inte alls. En akustisk gitarr strömmar ut ur högtalarna och en hes röst övertygar redan i första strofen: "I'm driving in my car and a man comes on the radio, he's telling me more and more...". Refrängen har hon helt enkelt slopat.
Inkluderat på skivan finns bland annat också en fin version av Smogs [I]Red Apples[/I] och en cover på en av hennes egna låtar, [I]In This Hole,[/I] i en väldigt vacker pianoversion. För när hon inte bara ackompanjeras av gitarr så är det just - i hennes pianospelande pappas fotspår - ett piano som förgyller. Chan Marshall borde vara förebilden för varje modern låtskrivare. Inte genom att göra musik som hennes men genom att ge den en större bit av dem själva. Skivan släpps 20 mars.Skivbolag:
Artist:
