Suedes tredje platta, deras första utan Bernard Butler - det är mycket som ska bevisas med Coming up. Deras debut 1993 blev så hysteriskt hyllad att jag tyckte genuint illa om den, trots att det egentligen är en alldeles lysande platta. Uppföljaren Dog man star var mer komplicerad och visade på en intressant utveckling av en grupp som tvingats in i ett omänskligt livstempo. Både ettan och tvåan skildrar 90-talet på ett lysande sätt. Men de överglänses vida av Coming up! Suede årgång -96 är den finaste hittills. Förstasingeln Trash har redan gjort en tjurrusning uppåt listorna och här är fler självklara singlar: Oerhört vackra Beautiful ones, destråk dränkta mini symfonierna The chemistry between us (sju minuter och fyrasekunder!) och She, brötiga Filmstar, Lazy - men framför allt Saturdaynight. Introt är snott någonstans ifrån men det spelar ingen roll, Brett Anderson sjunger som en gud och Bowie hänger över axeln och snyftar igenkännande. Här är det som allra, allra bäst. Brett Anderson och hans kamrater befäster här ytterligare sin position som mästare att skildra sin samtid, vad gäller popmusik. All den desperation,allt det skoningslösa som tillvaron genomsyras av, finns i hans röst och i texterna, i sättet bandet spelar på, i sättet som Ed Buller producerar. Det finns inte längre någon anledning att tro att Suede inte är på riktigt.Skivbolag:
Artist:
