Colour & The Shape

11:25 24 May 2000
Kombinationen bilåkning och musik är ett intressant ämne. Otaliga är de recensioner där man kunnat läsa skiftande formuleringar om musik somfungerar perfekt i bilstereon, företrädesvis handlar det om rotrockeller, vanligare, country. Myten om den ensamme truckern med hängbuk,skäggstubb och baseballkeps trummandes med fingrarna mot ratten medan han korsar kontinenten till en sentimental slagdänga om olycklig kärlek haralltid fungerat som schablon för vad som är bra bilåkarmusik. Med tanke på att den genomsnittlige bilåkaren tillbringar mer tid åt tröttsamt köande änskönt cruisande är det en omöjlig uppgift att tala om vad som egentligen är att föredra bakom ratten. Hade Michael Douglas något irriterade karaktär i filmen Falling Downreagerat annorlunda i inledningsscenen ifall hans kupé fyllts med svävandeambienta toner? Hade Crispin Glover varit en mindre psykotisk bilförare i Vid flodens strand ifall han hade lyssnat på något annat än stenhård speedmetal? Hade den snobbiga kvinnan i Spike Jonzes lysande video till FooFighters Big Me varit mindre överseende ifall hon hade haft militanthardcore i högtalarna? Personligen tycker jag att skeendet och enskilda händelser är mycket meravgörande än genren som sådan. Visst är Steve Earle mer behaglig än 2Unlimited när du kör bil. Men det är han ju hemma framför stereon också,eller i lurarna, eller live, eller Metallicas cover av Misfits Last Carressär perfekt bilåkarmusik av den anledningen att den gick på stenhög volymnär vi åkte sju apladdade personer i Patriks BMW. Phil Collins In The AirTonight är suverän i bilen därför att den gick varm på radion en vinter närpappa brukade köra mig till och från fotbollsträningen. Limbo med BryanFerry är en gjuten bilåkarlåt därför att det var den som gick påblandbandet första gången jag åkte in i en poliskontroll. Som alltid när det handlar om musik är det enstaka minnesbilder och sinnesstämningar som avgör hur du förhåller dig till vissa sånger. En i grunden rätt mediokerdänga kan därför bli den optimala bilåkarlåten. Sedan finns det de sångerna som fångar ditt intresse ordentligt första gången du hör dem, men som växer och blommar ut till regelrätta gåshudsframkallare i kupén. Som Down On TheWorld Again med Social Distortion. Att höra Mike Ness råaggressiva stämmasamtidigt som man kryper fram i värsta rusningstrafiken framkallar känslorlikt de Douglas ger utlopp för i ovan nämnda film. Eller Everlong med Foo Fighters. En lätt sentimental kärlekssång om lyckanöver att se och röra den man älskar mest. Men samtidigt om oron över attdet när som helst kan vara över och förbi därför att man älskar någon förmycket. Redan det smygande introt, som lika gärna kunde varit signeratChris Rea eller Don Henley, gör att man fattar vart det barkar. Melodin,Dave Grohls avvaktande röst (alla de som talar om Grohl som en torftigsångare har inte fattat någonting) och den febriga, pockande gitarren växeroch strömmar betagande ut ur bilhögtalarna. Kulmen nås med den fullkomligtlysande strofen "Breathe out so I can breathe you in". Suveränt. Att köra ensam mitt i natten med Everlong i högtalarna framkallar mycketkänslor. Inte nödvändigtvis similära med textinnehållet, men den sätteravtryck på ett sätt som är bekant och som betyder att den för lång tidframöver kommer att vara förknippad med min nattliga bilfärd. I övrigt har Foo Fighters återigen lyckats överraska mig på ett hyfsat övertygande sätt.Om än inte lika mycket som efter debuten, 1995. Den hade jag verkligen ingaförväntningar på, men plattans fem inledande spår knäckte mig totalt. Och den gjorde dem riktigt stora. Foo Fighters är ett band som går hem i många läger. Finessrikedomen,förmågan att våga dra ner på tempot mitt i värsta larmet samt de extremtstarka refrängerna lämnade mig rejält förvånad då. Grohl och Pat Smear hadedragit upp gitarrerna på elvan och tokvräkte reservationslöst. Förutom påBig Me, en riktigt godhjärtad ballad tillägnad Grohls fru. Inte på någotsätt insmickrande eller klumpfotat, utan kort, snyggt och glatt. Och en hit. Att plattan sedan mattades en del var naturligt, hade den genomgående hållit lika hög klass som inledningen skulle den varit en regelrätt milstolpe i den överbefolkade genren Lättillgänglig alternativ gitarrock. För trots de vassa, hårda gitarrerna och Grohls stundtals arga stämma är devar mans egendom. På samma sätt som Blind Melon, Alice In Chains och Live,för att nämna tre inbördes väldigt olika med av många betraktade som samma sak: alternativa rockband. Men ej att förglömma, Foo Fighters är ett bra band, till skillnad från ovan nämnda. Colour & The Shape är dock lite försplittrad för att man skall känna den där riktigt skönt påtagliga nerven.Monkey Wrench känns som ett märkligt val av första singel. Väl gladrockig,komplett med ah-ah-ah kör i refrängen är den ingenting som visar uppbandets bästa sida, några av de drygt två minuter långa rökarna känns också direkt överflödiga, liksom någon halvtrött ballad. Förutom magiska Everlongär titlar som Hey, Johnny Park! (Grohls bästa sånginsats hittills) My PoorBrain, Wind Up, My Hero och New Way Home finessrik, relativt lättsmältförbrukningsmusik som jag mer än gärna återvänder till många gånger.Både i och utanför bilen.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner