Nog vore det enklare att leva i ovisshet över vad som hände med Del TheFunky Homosapien? Att på sin höjd gnola valda delar av refrängen tillMistadabolina och tänka att det nog aldrig blev bättre än så. Vore det inteför Del The Funky Homsapiens fleråriga passionerade fejd med musikindustrin,och hans ännu oöverträffade No Need For Alarm, skulle det inte finnas någraförväntningar på Hieroglyphics-kollektivets grundare.
Men det är numer glesare mellan de låtar där Del The Funky Homsapien ochhans kompisar ligger två takter före musiken, stökigt bakochfram och ovanpåvarandra. Rappen är mönstergillt högt mixad, men de förut så bångstyrigabasgångarna är i stort sett borta och har i stället ersatts av den sortsbrummande som passar Kool Keiths myndiga stämma bättre. I detta sammanhangblir det ofta. Singeln Phoney Phranchise låter lika konstig på albumet somnär den först kom. I stället är det på pianoklinkande Signature Slogans somstämningen tätnar, vilket har med producenten Prince Paul att göra.
Men de bylsiga Oakland-kidsen som åker in till San Francisco för att hängaöver hiphop-backarna på Amoeba Records, den ljusa skivladan där HaightStreet möter Golden Gate Park, kommer knappast sluta representera i sinaHieroglyphics-tröjor. Och i väntan på det utmärkta Souls of Mischief-albumsom singeln Medication låtit ana, kommer de att fortsätta lyssna på Del TheFunky Homosapien. För dem är ju Hieroglyphics det enda alternativet. Menockså de borde ibland se hur den där konstiga treögda Hieroglyphics-logganär farligt lik den här skivans betyg.
Skivbolag:
Artist:
