Bob Dylan

Patrik Forshage 13:49 3 Sep 2001
Gissa om folk blir till sig i trasorna. Tillsammans med turnébandet och Augie Meyers har Bob Dylan lagom till 60-årsdagen gett varenda musiktidning anledning att frossa i specialnummer och spelat in sin första studioskiva sedan Time [I]Out of Mind[/I]. Enligt Bob Dylan har [I]Love and Theft[/I] inget genomtänkt tema. "I think of it more like a greatest hits album, Volume I or Volume 2. Without the hits; not yet anyway." Men när Bob Dylan blickar tillbaka på den nordamerikanska musiken under förra seklet blir det tematiska tydligare än på de flesta av mannens 43 tidigare plattor. Många spår bottnar i [I]Western Swing[/I] för att därifrån dra åt Nashville Sound likt det Willie Nelson i till exempel [I]Hello Walls[/I] var mästare på under det tidiga 60-talet, en genre som Bob Dylan hanterar med den äran. Annat är renodlad 12-bar-blues, även den alldeles utmärkt. Men visst finns här också en hel del rock, både det vanliga lunket och tuffare Rolling Stones-ös. [I]Love and Theft[/I] är inte avsedd att locka nya fans. Bob Dylan predikar för dem som redan hört allt han gjort och vill ha mer - bland dem han själv, som i ett anfall av generositet utbrister "Some of these bootleggers, they make pretty good stuff". Även om rösten tangerar Tom Waits är det nog inte alkoholtillverkare han menar. Bob Dylan är ett av de främsta exemplen på att rock som musikstil kan åldras i takt med sina utövare på samma sätt som jazz och innan dess blues. Bob Dylans åldrande rock lutar sig på [I]Love and Theft[/I] tungt mot just dessa musikgenrer, och paradoxalt nog blir Bob Dylan på det sättet vitalare än på länge.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner