Glenn Danzigs storhet, främst under karriären som självklardominant i Danzig, har varit rösten. Denna stämma som tydligare än någonannan varit den optimala mixen mellan Elvis Presleys sexiga bas och JimMorrisons mer otyglat djuriska stämband. Två ikoner nedkrupna i sammastrupe - Glenns. Att han var medveten om sin vokala begåvning stodglasklart; Glenn ylade mer än gärna en gång för mycket. Men man förläthonom oftast, eftersom hans ego verkade så stort och för att tonerna somkompade honom var så knäckande bra. På Blackacidevil har han gjort sig avmed hela sitt band och kallat in Bill Kennedy som hjälpreda. En man somtidigare assisterat band som Nine Inch Nails och Filter. Slutresultatet ärkatastrofalt. Maskinellt och kallt som ett Ministry Light. Och rösten:nedmixad, distad, förnedrad och tillintetgjord. Förutom i ett par fjolligaballader. Jag vet inte vad Glenn Danzig vill. Kanske har han tröttnat påsin tidigare något ortodoxa hårdrock och söker nya vägar för att uppnåkonstnärlig tillfredsställelse. Precis som han gjorde efter han splittradeMisfits. Eller så har han blivit lurad in i något som han i själva verkethatar. Jag hoppas absolut på det sistnämnda, för det här är inte på någotsätt värdigt en man av Glenns Danzigs kaliber.
Skivbolag:
Artist:
