Black Elvis/Lost In Space

14:12 25 May 2000
Ultramagnetic MCs såg väldigt hårdkokta ut på omslaget till [I]Critical Beatdown[/I]. Den yttre imagen till trots hade gruppen nog ändå distans till de tuffa jackorna, kepsarna och guldsmyckena. I ett parti på [I]Critical Beatdown[/I] frågar en tjej Kool Keith om han fortfarande jobbar med att packa folks matkassar på snabbköpet. Med samma otvungna nollattityd gjorde Kool Keith om sig till den perverterade Dr Octagon, innan han poserade i trosor och hatt i ett hörn bakpå omslaget till [I]Sex Style[/I]. Har man rappat på [I]Critical Beatdown[/I] behöver man inte låtsas vara råbarkad. I och med [I]Black Elvis[/I], Kool Keiths andra album på tre månader, har han numera inte bara kopierat skivomslagen från No Limit Soldiers, utan håller sig också med samma utgivningstakt. Fast Kool Keith är inne på något helt eget och väsentligt annorlunda. Han behöver inte vara högljudd för att få uppmärksamhet, eller för att dölja vad som sägs. Vokalerna läggs tydligt och nära lyssnaren medan Kool Keith irrar runt som en brylékrämad greve Blackula och rimmar "Elvis" med "pelvis" innan han hävdar att han hänger med Celine Dion, Rage Against the Machine och Prodigy. Och det är underhållande att höra hur han lyckas knyta ihop allt han säger. Musiken på [I]Black Elvis[/I] är lika oantastligt rak och minimalistisk som på Dr Dooom-albumet. Men basljuden knorrar mer än de brökar. Detaljer, som en vänlig vocoder-refräng och ett plötsligt saxsolo, ger [I]Black Elvis[/I] mer hjärta än sin cementtunga föregångare. De villrådiga ljuden gör underverk för kärlekslåtarna [I]Supergalactic Lover[/I] och [I]Fine Girls[/I], som fortsätter i samma vridna skola som förra skivans utomordentliga [I]Welfare Love[/I]. Det låter fint, lite plyschigt och väldigt udda: "Diamond rings with roses, remember when I put pearls in your noses?." Hoppas den där Sverigespelningen blir av någon gång.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner