Att förra årets mästerverk Dream River behövde ett lika mästerligt dubalbum som komplement är ju fullständigt självklart när man tänker på det. Och givetvis måste det låta så här - avskalat, ekande och traditionellt dubbigt, och samtidigt helt unikt. Bland det traditionella finns den dova basen som bär både stämning och rytm, och trummorna som vandrar in och ut ur ljudbilden. Men det finns förstås inte tillstymmelse till reggae i hans musik, så istället är det mjuk soul och americana som behandlas på det sättet. Det betyder att tvärflöjterna är väsentliga, liksom en staccato-ekande fiol. Har man dessutom en av musikvärldens mest övertygande röster vore det ju ett oerhört slöseri att inte låta den vara allestädes närvarande, om än upphackad och fragmentarisk.
