Jag tror att Sverige måste vara det land som producerar mest vokal drum'n'bass i hela världen. Jag antar att det inte är särskilt mycket som ens kommer ut i skivbutikerna, men själv hör jag minst ett nytt, svenskt band i månaden som med en kombination av kafébreakbeats och sorgsen sångerska hoppas ha gjort en ny [I]New Forms[/I]. För två år sedan ville de låta som Portishead. Idag vill de låta som Roni Size. Som ett tidsdokument av svensk popmusik 1998 är Baxter således oslagbara; vokal drum'n'bass, väldigt vemodiga texter och ett Peter Gehrke-fotograferat omslag som känns mer modeuppslag än skivomslag. Vore det inte för att sången kommer från Nina Ramsby (som även sjunger fint i Grand Tone Music och innan dess Salt), samt att produktionen bitvis är chockerande snygg, skulle jag inte ha gett dem många minuter.Men bortsett från "snygg" har jag faktiskt inte så mycket positivt att säga om Baxter. Det jag blir mest irriterad på när jag lyssnar på skivan är att de, likt de flesta svenska band som gör vokal drum'n'bass, helt struntar i att skriva låtar. En rytm är en rytm, och den klarar sig utmärkt själv. Men när någon börjar sjunga krävs det någon slags substans i melodin. Annars blir det bara skal. Baxter låter alldeles för ofta som musiken till någon ny och ansträngt hipp serie från SVT Drama. Nina gör sitt bästa bakom mikrofonen, men jag måste säga att hon låter betydligt bättre när hon ackompanjeras av Grand Tone Music. Jag är dessutom ganska säker på att Baxters andra två, Ricky Tillblad (formgivaren!) och Carl-Michael Herlöfsson skulle kunna utveckla sina ljudbilder bättre om de inte behövde ta hänsyn till en sångröst. Baxter är, tyvärr, ännu ett exempel på en svensk skiva som är mindre än summan av dess beståndsdelar. Men den kommer säkert spelas grymt mycket på alla formgivarkontor som vill vara som F+.(skivan släpps den 14 september).
Skivbolag:
Artist:
