(Samlingsrecension med [B]Jay-Z[/B]: Vol 3. Life and Times of S. Carter)
1987 gjorde jag ett reportage hos det då nystartade Def Jam på Elizabeth Street i New York. Skivbolaget var då så litet att den unge grabben som snällt sprang och hämtade tolvor åt mig, samt överräckte ett promoex av Public Enemys färska debutalbum, visade sig vara Bomb Squad-producenten Hank Shocklee. Han gav mig till och med sitt telefonnummer och ville att jag skulle ringa och säga vad jag tyckte om skivorna.
Tretton år senare så har Def Jam, efter en svacka i mitten på 90-talet, lyckats behålla sin ställning som Amerikas mest framgångsrika hiphopbolag. Redan tidigt i höstas skröt Def Jam med att de skulle erövra första platsen på Billboards albumlista under de mest hektiska och lukrativa julveckorna. Osannolikt nog lyckades man leva upp till skrytet. Först kom DMX med [I].And Then There Was X[/I] och gick rakt förbi Celine Dions [I]Greatest Hits[/I] och Backstreet Boys och parkerade sig högst upp på listan. Skivan sålde i svindlande
690 000 exemplar på fem dagar. Och veckan efter kom sedan Jay-Z och gjorde om samma sak. Def Jam snodde hela julhandeln på världens största skivmarknad.
Bland det mest imponerande med just DMX, Amerikas största rappare för tillfället, och Jay-Z, är också att de båda är så produktiva. DMX har nu gett ut tre album på endast två år; ett under 1998 och två under 1999. Jay-Z har punktligt gett ut ett album om året sedan 1996 och är nu inne på sitt fjärde.
Båda är också utmärkta rappare och båda samarbetar med musikvärldens främste producent just nu, Swizz Beatz från Ruff Ryders. (Till och med den rockdominerade tidningen Rolling Stone utnämnde Swizz Beats till 1999 års bästa musikproducent alla kategorier.) DMX:s platta är en Ruff Ryders-produktion rätt igenom medan Jay-Z:s album har en mängd olika producenter med Timbaland som den centrala. Enda invändningen är att i båda fallen så var deras föregående album ännu bättre. Jay-Z:s album saknar en
Skivbolag:
Artist:
