Tänk stora mustascher, Nancy Sinatra-hårsvall och alldeles för små badbyxor. Lite så låter Allah-Las självbetitlade debutalbum. Lite sextiotal, lite drömskt, ganska snyggt och väldigt mycket Kalifornien. Med andra ord livräddande lyssning för den som genomlider en skandinavisk vinter.
Bandnamnet är såklart en vinkning till popgruppen Shangri-Las, ansvariga för monsterhits som till exempel Leader Of The Pack, och det märks att Allah-Las kan sin musikhistoria. Tre av fyra bandmedlemmar lärde känna varandra då de jobbade ihop i välrenommerade skivbutiken Amoeba på Sunset Boulevard.
För mig blir de historiska tillbakablickarna tyvärr för många. Hade albumet varit helt instrumentalt hade det blivit full pott. Men tillsammans med sångarens röst, som stundtals skulle kunna misstas för Mick Jaggers under sextiotalets andra hälft, så blir det overload. Allra helst då Allah-Las på fullängdsdebuten också anammat den tidens triviala släpa-hem-fruntimmret-till-grottan-lyrik. Det är skicklig musik, men bitvis ganska sömnig. Som lyssnare hade jag uppskattat om i alla fall en spillra av 10-tal plockats upp.
