Med sina enorma framgångar utomlands tvingar Avicii, Swedish House Mafia och Adrian Lux oss att uppdatera synen på arenahouse. Det må vara en egen kultur med sina egna estetiska koder – ungefär som hårdrock – men den befinner sig just nu i popmusikens absoluta mitt. Adrian Lux är nu betydligt mer smakfull och subtil i sitt uttryck än artister som Tiësto, och det gör också att hans låtar fungerar ovanligt bra i albumformat för att vara utpräglad dansgolvsmusik. Jocke ”Bilar 2” Berg låter lite malplacerad i All I Ever Wanted men Rebecca & Fiona låter perfekta över Adrians tunga beats. Om det mörka sug som genomsyrade Rebecca & Fionas I Love You, Man hade präglat även detta album hade betyget blivit ett snäpp högre.
I Nöjesguidens nummer 2 2012 publicerades en första recension av Adrian Lux album, lagom till det utsatta releasedatumet. Den gången ville inte det amerikanska skivbolaget låta oss höra mer än fragment av skivan, och sådana olater gör det svårt för recensenten att ta ställning till musiken. Det skrev vi då. Sedan dess har man flyttat releasedatumet till april och låtit oss höra hela skivan, och av respekt för Adrian Lux och dig som läsare får skivan därför en ny recension. Här nedan finns den först publicerade recensionen, med ett betyg som låg ett steg lägre än det slutgiltiga..
Jag vill att ni ska veta en sak. Skivbolagen gör det allt svårare för oss kritiker. Från att skicka ut vanliga skivor gick skivbolagen över till att skicka ut mp3:or utan skivomslagsinformationen. Därefter nöjde man sig med att göra skivor tillgängliga endast genom streamning, så att vi inte ska kunna lyssna i mp3-spelare. Med Adrian Lux debutalbum har man tagit ytterligare ett steg: låtarna finns bara tillgängliga för streamning och varje låt klipps av efter två minuter. Alltså; jag tycker Adrian Lux skiva verkar innehålla rätt bra arenahouse (jag älskar till exempel singeln Boy, och den är med). Men jag kan inte riktigt veta, för jag har inte fått lyssna på hela skivan. Något är fel på den här branschen.
