Att komma in på en trekrog dagen efter det att några hundratal fatöl, shots och drinkar har gjort sitt med klientelet kan ibland verka deppigt. Solen som natten innan lyste med sin frånvaro lyser nu snarare upp skavanker, dammtussar och osminkade vinternunor. När vi kommer till Marie Laveau tidigt en söndag förmiddag blir vi därför glatt överraskade av hur det inte syns ett spår av gårdagens festligheter. Istället är lokalen fylld av välmående dinks som ivrigt går loss på menyerna och de rätter som dessa förmedlar. Brunchen består av idel amerikanska läckerheter med ursprung såväl strax norr som söder om den mexikanska golfen. Eller vad sägs om grilled fish taco med en ljuvlig tomatsalsa, breakfast burritos så stora att de är nästintill osunt mättande eller en tuna melt med ost som flyter likt en lavaström längs kanterna på den stekta smörgåsen. 

Bland tillbehören hittar man alltifrån klassiker som knaperstekta bacon och friterade lökringar till grillad grapefrukt och chili. Precis som på kvällsmenyn kommer nästan alla dessa till löjeväckande låga priser och det är svårt att inte spåra ur fullständigt. Farligast är förmodligen milkshaken som mäklar en större portion äppelpaj med vaniljsmak, både i mån av smak och mättnad. Kanel, äpplen och kaksmulor i ett till brädden rågat glas modell större. Om du mot förmodan skulle ha rum kvar efter denna holmgång, eller tid nog att sitta så pass länge att den värsta mättnadskänslan lagt sig, finns det inget som borde stoppa dig från att gå lös på ett par praktexemplar av den amerikanska pannkakan. Imman jobbar sig ganska fort tät på insidan av restaurangens fönster och då lokalen fylls på tämligen fort kan det vara en god idé att boka bord ett par dagar innan. Det här är nämligen en brunch som dödar den mesta av konkurrensen på området. 

Det spanska köket är i Sverige kanske något orättvist hårt förknippat med paella, tortillas och tapas. Av den senare gärna den flottigare varianten som gör dig hungrig på nytt i samma ögonblick som du lämnar restaurangen.
Men det finns givetvis flera sidor av detta mynt och på senare tid har det dykt upp ett flertal spanskinfluerade krogar av den grövre kalibern. En av dessa är Bar Nombre som samdrivs av veteraner från välkända krogar i Stockholm av typen El Diablo och Restaurang Gotland. Målet är att skapa en cerveceria à la Barcelona. Stimmigt, stojigt och spanskt. Cross-over i den betydelsen att råvarorna är svenska medan tillagning och upplägg följer en mer katalansk profil. Och redan vår första amuse-bouche i form av tapas på renkalv bekräftar detta möte. För att gå på kockens rekommendation bestämmer vi oss för en meny cuatro platos – det vill säga fyra rätter på spanska. Jackpot visar det sig när de halstrade pilgrimsmusslorna med serranoskinka och melon träffar tungan. Kombinationen mött av en vän doft av koriander är klockren. Nästan lika välsmakande, om än mindre spanskklingande, är varmrätten på reninnanlår som serveras med persiljerot och västerbotten-ostchips. Tyvärr håller vildanden inte riktigt samma klass, utan är något klanglös i konsistensen.
Själva restauranglokalen är uppdelad i tre delar. En yttre bar med lite stimmigare profil, ett mindre del vid köket med ett par chef’s table och en något dunklare nedervåning där vi parkerat oss för kvällen. Lagom till vår spanska ostbricka lägger vi märke till att ett större bröllopssällskap gjort samma sak, men störs inte av deras närvaro. Ostbrickan är generös och kommer med fyra ostar, valnötter, fikonmarmelad och kvittenpastej, eller membrillo som det heter på modersmålet. Menyn är så generös att den fjärde och avslutande chokladterrinnen som ingår i paketet nästan känns överflödig. Om du inte fått nog av referenser hjälper vi avslutningsvis matsmältningen på traven med en fin Orujo som är Spaniens svar på flygbränsl… förlåt, Grappa.

Foto: Emil Jönsson

Som en automatisk dörr av kött och kevlar tornar en välbekant Stureplansvakt upp sig i porten till Sturegallerian. Vakten förhör sig med myndig röst vad sällskapet har för ärende och vi förklarar att vi har bokat bord. Det är lördagskväll och butikerna har stängt, men på Escalier har matgästerna precis börjat droppa in. Inredningsarkitekten har gjort sitt bästa för att man som gäst ska glömma att man befinner sig mitt i ett köpcentrum, och på det stora hela funkar det bra. Belysningen är sparsam och lokalen ger ett rustikt intryck. Vi ledsagas till bordet av en tillmötes-gående hovmästare som snabbt är framme med menyer och vatten. Att beställa går också smidigt och efter en kvart skulle detta kunna vara som vilket besök som helst på en finare mellankrog. Restaurangen fylls fort med gäster och när våra förrätter börjar bli klara är den så gott som fullsatt. Stureplansprofiler samsas med dateande par och ett större sällskap högljudda tyska män på konferensresa. Det är egentligen först när man besöker toaletten som förtrollningen bryts. Helhetsintrycket dödas effektivt när du lämnar trevlig inredning för en lysrörsupplyst varuhustoalett, som enligt städschemat senast rengjordes 16.00 samma dag. En upplevelse man som middagsgäst gärna skulle vara utan.
Förrättssalladen med gambas visar sig vara en brokig historia. Chorizo, friterade gambas med flingsalt, potatis, paprikor och mojo rojo på ett fat. Sallad med hyvlad manchego och samma mojo rojo på ett annat. Helhetsintrycket är lite av spansk kylskåpsrensning. Då är Pelle Jansson bra mycket tydligare i sin utformning. Sotad oxfilé på smörstekt bröd med confiterad äggula och klassisk garnering. En rätt svår att misslyckas med. Uppläggningen är dock en aning tillspetsad och när varmrätterna anländer förstår vi att det är något genomgående för de flesta av rätterna på menyn. Den stekta potatisen som agerar wing man åt oxfilén i biff rydberg har staplats prydligt likt brädor på en plankgård och upplägget är symmetriskt så det förslår. Köttet i sig är dessvärre anonymt i smaken och hade mått bra av en något mer generös marinad. Istället tar den honungsglaserade löken över i de regionerna, och det ganska rejält. Honungen i sig känns överflödig och vi önskar nästan att den skulle ha lämnat löken ifred.
Ankan är däremot fullkomligt utsökt, både i smak och utformning. Prydligt upplagda filéer sämjas med ett par klubbor och serveras tillsammans med en angenäm linsröra. Här kommer restaurangen till sin fulla rätt.
På menyn finns en egen sektion för restaurangens olika terriner och vi satsar på den päronbaserade till efterrätt. Desserten visar sig vara både rolig och smakrik med spår av kardemumma, persika och mandelkubb. Strax därefter är det dags att gå hem och det känns som att vi stiger ut ur garderoben i Narnia-böckerna när det visar sig att den enda utgången som finns leder in på Sturecompagniets stora dansgolv.

Vid första anblicken ser Köttbaren till mångt och mycket ut som ännu en av Melker Anderssons konceptkrogar. Personalen har slaktar-kläder, det hänger slaktkrokar i taket och köttstycken frontas stolt i charkdisken som möter dig precis innanför dörren.

Ja visst är det konceptuellt, men Köttbaren verkar ha hittat en nivå som gör att det på samma gång känns personligt. Till stor del beror det på den trevliga personalen. Inom fem minuter har vi hälsats välkomna av två, förvisso extremt lika men ändå inte identiska, personer. En tredje visar oss till bords och strax därefter får vi också något att dricka.
På en griffeltavla i ena änden av lokalen har någon krafsat ner kvällens meny, för den varierar dagligen. Här ryms klassiker som pölsa och oxfilé Pelle Janzon tillsammans med hemstoppad korv och charkbräda. Vi fastnar för fläskmackan bbq pork sandwich för blyga 130 kronor och dagens långkok som visar sig vara en chili. Båda rätterna kommer inte bara in på momangen utan serveras också med trevliga tillbehör som krämig cole slaw, fredagsmysiga potatischips och inlagd gurka. Överlag känns allt vällagat och precis så lagom utformat som man vill att rätter på en barmeny ska vara.
Det enda du egentligen bör undvika att beställa är oxryggen av Black Angus som utan vidare konkurrens är den dyraste köttbiten på menyn. Inte nog med att den kostar nära nog dubbelt så mycket som den näst dyraste rätten, den tar dessutom minst 40 minuter att tillaga och ibland ännu längre beroende på hur mycket kockarna på Grill har att göra för tillfället. Framför allt är den inte särskilt upphetsande. Men denna köttbit är å andra sidan undantaget som bekräftar regeln på Köttbaren. Vi inbillar oss att restaurangen har infört denna på menyn till viss del för att belysa prisläget hos de andra godbitarna. För inte känns det minsta farligt att betala 115 kronor för italienska kalvbullar om man jämför dem med ryggen.
Att Köttbaren utger sig för att i första hand vara en butik tar vi slutligen med en stor nypa salt. Det ligger närmare till hands att se detta som ett genidrag av Melker som brottats med att hitta en lösning på hur alltid fullsatta Grill ska ta hand om sina drop in-gäster. Bra Melker, nu har du den.
                       
Öppet: mån–tor 18–01, fre–lör 15–01. Prisnivå: varmrätter 85–295 kr.