Om det är något vi tar med oss från nollnolltalet vad gäller den krogstrukturella faunan är det att det var årtiondet då Avenyn sköt fram positionerna och gick från svenneturistmål till att leda nattklubb och barsvängen.
Det handlade inte längre om stor stark och plankstek. Nej, någonting hände med Avenyn. Push, Orgia, Ritz och Styrbord Babord blåste liv i paradgatan och lät en blandad och medveten publik mötas mitt bland gamla institutioner som Bryggeriet, Lipp och Madison. Men den som egentligen var först med att försöka få in begreppet kvalitet på Avenyn var Kalle von Spreti när han körde igång Locatelli i början av årtiondet. Plötsligt var det ingen som tittade frågande på en när man beställde en Old fashioned eller en Sassicaia en sen kväll. Tvärtom lades det nu möda på att hitta rätt syrup till drinkarna, rätt vin till maten och rätt dj:s till bargolvet. Sedan försvann von Spreti och Locatelli förvandlades till ett svennebananhak igen, med dystra dj:s och tråkig atmosfär. Locatelli blev ingenting man vallfärdade till direkt. Till slut stängde restaurangen helt. Nu är det andra tider. Kalle von Spreti är tillbaka. Restaurangen har öppnat och nytt liv har blåst in högst upp på Avenyn. Nu känns baren återigen som något ur ett The Hills-maraton. Vackra människor och ett roligt klientel har återigen hittat till Locatelli. Och maten är räddad: vi äter torsk, oxkind, rådjurscarpaccio och musselsoppa som ger oss energi att dricka drinkar och dansa till en dj i skitstort Dennis Wilson-skägg halva natten. För att sammanfatta Locatellis återtåg i en mening: Avenyn har återigen stärkt greppet mot Magasinsgatan och Linné.
