Känner ni alla våra gäster? frågar servitören märkbart nöjd. Vi svarar, också märkbart nöjda, att han förvisso överdriver men att det onekligen var en och annan bekant bland gästerna.
Med detta vill jag inte på något sätt skryta om undertecknads vidsträckta umgängeskrets. Nej, men Delikatessen har på bara två månader lyckats fylla ett tomrum och samla Zinkendamms och Mariatorgets invånare under gemensamt tak. Grannar, bekanta, bekantas bekanta hejar glatt på varandra och pratar mellan borden. Det känns på något sätt så… oerhört genuint maraisiskt. I delikatessdisken står en skäggig yngling i blårandig, båtringad tröja och kränger anklever och Petit France-baguetter till en lilahårig tant. Delikatessdisken är för övrigt en fröjd – ungefär densamma som i ”gamla” butiken runt knuten. En minut senare deltar samme yngling i ett yvigt samtal om husets vin. I taket hänger en tvättlina med några diskhanddukar på tork och på uteserveringen slår sig Nitty Gritty-personalen ned för en lite för tidig after work. Låter det här som ett ställe som har gjort alla rätt?
– Vi kunde aldrig någonsin föreställa oss att det skulle bli så populärt så fort, säger servitören något stressad. Menyn består av bistroklassiker som kalvlägg, råbiff och piggvar. Klanderfritt tillagat, men med priser som är alldeles för höga för att harmonisera med det ”avslappnade” konceptet. Detta matchat till portionsstorlekar av franskt mått. Och ska man vara petig känns det emellanåt som att ägarna har tagit i lite för mycket för att skapa den där franska feelingen – som när soundtracket från Amélie från Montmartre börjar strömma ur högtalarna. Det behövs inte. Men som servitören konstaterade, det har funnits ett skriande behov av en dylik restaurang i kvarteret – och vi har hittills sällan sett en tom stol när vi passerat Delikatessen intill Brandstationen.
