Sväng upp på Prinsgatan någon gång när du strosar Linnégatan fram. Och så går du in på den klassiska lilla franska restaurangen en bit upp för backen.
På markisen står det ”Cyrano” i sjuttiotalets alla färger, (tänk en Ulf Lundell-bok från nämnda decennium). Du kan inte boka bord så det är antingen att komma tidigt eller släntra in med en fyrklöver i bröstfickan och hitta ett ledigt bord direkt. Annars är det inte hela världen om du får sitta i baren och vänta, men det brukar faktiskt gå rätt fort. Lokalen är genuin på ett traditionellt plan. Inte sådär kvasimodernt stilren som många andra restauranger. Det är ganska litet, så borden står lite trångt. På ett trevligt sätt, för all del.
Den äldre servitörens accent är ljuvlig. Skulle han be mig fara åt helvete skulle jag rodna och tacka ödmjukast. Och det spelas så romantisk musik att jag länge misstänkte att de där två tecknade servitörerna i Lady & Lufsen satt fastkedjade och sjöng där någonstans. Det låter, helt seriöst, så verkligt.
De något höga priserna beror på den höga kvaliteten. Har du ätit en pizza på Cyrano vill du bara luta dig tillbaka, tända en cigarett, för att sedan lägga dubbelt så mycket pengar på tallriken och lyckligt strosa Linnégatan hem igen.