Wild Tales

Lina Arvidsson 10:33 25 Feb 2015

Relatos salvajes, vilda sagor eller kanske det vilda inom oss. Gränsen mellan frustration, desperation och våld. Det är där Damián Szifrons drama, nyligen Oscarsnominerad för bästa utländska film, balanserar på en tunn gräns som hela tiden drar åt det absurda och fångar ögonblicket där någonting brister.

Filmen är uppbyggd kring ett antal fristående scener med det gemensamma temat om att ta kontroll långt efter att den har förlorats. En snyting till första scen sätter tonen och skakar om. Passagerare på ett flygplan visar sig ha något mer gemensamt än vad de först anat. En man som de alla känt och alla gjort illa på ett eller annat sätt har samlat dem på ett och samma ställe.

Från den första kraftfulla scenens extrema våldsamhet, till att sista bröllopsdansens sorglustiga toner klingat ut, råder samma känsla av ett underliggande hot om våld och katastrof. Många gånger drar jag chockat efter andan. Men känslan som dröjer sig kvar är framförallt att filmen handlar om att inte förmå att ta ansvar för sina handlingar och istället skylla ifrån sig på vad, eller vem som helst, för de fel en själv har begått.

I en av historierna blir detta som mest tydligt och får den kanske mest fasansfulla utgången. I denna scen, där en ung man smitit från en olycka, råder panik, ånger och rädsla. Pojken kommer inte att klara av fängelse, men familjens trädgårdsmästare har behov av pengar. De förhandlingar som råder mellan advokat, åklagare, syndabock och pojkens far är en närgången studie i desperation och profiterande.

Men när vi fattat principen, att varje scen är en bergochdalbanafärd mot undergången, släpper spänningen och det känns snarare utdraget. Och i sanningens namn lite segt. Hur många gånger kan en trilla över gränsen mot det vansinniga och på hur många olika sätt? Jag hade önskat något färre.

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 

Fler filmrecensioner