Viktor Johanssons suggestiva blandning av politisk-realisitsk dokumentär och drömsk fiktion bär vissa tematiska likheter med Clio Barnards The Selfish Giant från förra året. Det handlar om en plats vars offentliga rum blivit så bortglömda och boende så marginaliserade att platsen mer liknar en dystopi från en annan dimension än en existerande samtid. Utifrån en skrivarworkshop som Johnansson höll med ungdomar från Gottsunda har han utvecklat teman kring det som ofta är navet i tonåringens liv, det vill säga uppgången i en subkultur och ett sätt att leva. Ur detta perspektiv är det en fin skildring av vad förortens tristess, utanförskap och misär kan leda till: å en sidan starkt kreativa sammanslutningar med en underliggande ton av destruktivitet och våld, å andra sidan, våldsrelaterade och destruktiva uttryck innehållandes en hel del kreativa beståndsdelar.
När det gäller filmens genomarbetade estetik är den knappast överdrivet revolutionerande, åtminstone inte internationellt. Det handlar om den typ av långsamma naturalistiska scener vars drömlika mystik ackompanjeras av pålagda röster som sprider sina berättelser och betraktelser till lika delar euforiska och hotfulla kompositioner (Terrence Mallick). Vilket i sig inte är till nackdel för filmen, som däremot lider av en skiftande täthet vad gäller sina fragmentariska berättelser; medan några tycks dåna av underliggande kraft och historia framstår andra som rätt platta och lättvindiga. Men ändå - en helgrym debut.
